Så kommer den tiden på året man annars inte tror på. Kan det vara sant att det finns gröna blad? Att det finns glänsande skalbaggar? Att den som cyklar kan rulla in i ett tungt draperi av söt häggdoft och låta sig drivas ur kurs?
Detta är en årstid för distraktioner, för den långa vägen hem, för att gå fel i kvällens plötsliga ljus. En tid för att låta sig luras av våren. Tomas Tranströmer skriver:
Det finns mitt i skogen en oväntad glänta som bara kan hittas av den som
gått vilse
Annars verkar det lite varierande populärt, det här med att vara lättlurad. Eller, för att uttrycka det annorlunda: Det här med att ha tillit. Så undviker du att bli lurad... på nätet, på blocket, på bostadsmarknaden, på dejtingsajten, på semestern, i taxin, av hantverkare, hojtar tidningsrubrikerna. Utomlands ska man pruta fast det är billigt, för att det "hör till" och för att vara säker på att inte bli blåst.
Det typiska för Sverige har länge varit det som forskarna bakom undersökningen Tillitsbarometern kallar en ”bred och sval” tillit, det vill säga ett stort opersonligt förtroende för främlingar och myndigheter. Det är statsindividualismens sansade tillit, i motsats till den varmare variant som avgränsas av starka band till familj eller klan. Det finns skillnader över landet, särskilt vad gäller tillit i lokalsamhället, men det är en fortsatt hög andel som svarar, att ja – det går att lita på människor i allmänhet.
Men kanske är det så att vissa grupper inte riktigt anses vara människor i allmänhet?
"Tiggarläger omsätter miljonbelopp" skrev tidningen Hela Hälsingland häromdagen, i en text som spreds snabbt som vinden. Att artikeln inte visade sig hålla för granskning kommenterar ansvarig utgivare med att man "borde ha ifrågasatt" polisens uppgifter.
Där var det bevisligen inget fel på tilliten, och det hos en yrkeskår som strängt taget får betalt för att vara skeptisk. Fattiga EU-migranter i läger är däremot så misstänkliggjorda på förhand att ingen uppgift till deras nackdel behöver kontrolleras.
Eller nackdel, förresten? Den svajiga uträkningen om "miljonbelopp" byggde på uppgiften att var och en dagligen lyckas få ihop ett par hundringar. Astronomiskt, eller hur? Till och med lite mer än vad en del av oss spenderar på kaffe en vanlig vecka. Men den tiggare som vill vara legitim och trovärdig bör se till att leva på svältgränsen, förödmjuka sig och framför allt – inte få ihop några pengar.
Det allvarliga med artikeln i Hela Hälsingland är inte bara att den innehåller felaktigheter, utan att dess premiss är att vissa människor inte förtjänar, tja… mer än att precis hållas vid liv.
Det är bara med en sådan utgångspunkt som gåvor till tiggare överhuvudtaget kan innebära att givaren riskerar att blir lurad. Ändå bidrar varje artikel av den här typen till en kollektiv känsla av diffus misstänksamhet: Det handlar om ligor, tiggandet är organiserat (snarare än "planlöst", för att citera komikern Ola Söderholm), de har dyra mobiler och jag ska minsann inte bli blåst. I en undersökning från Novus tidigare i våras ville hälften av de svarande se ett förbud mot tiggeri.
Det är, eh, önskvärt att journalister låter bli att bli blåsta av polis och andra myndigheter – särskilt innan de skickar vidare falska uppgifter om redan utsatta grupper. Men är det en hållning för en enskild människa? Att leva så att man aldrig riskerar att bli lurad – av vän eller främling. Rätt som det är så har man missat våren.