Även om ett antal tidningar bestämt sig för att sluta med lurandet, vilar aprilskämten i medierna på en gammal tradition. I långt mer än 100 år har redaktionerna ansträngt sig för att få sin publik att tro på de mest fantastiska historier. Det äldsta kända skämtet i en tidning är från brittiska Evening Standard, som 1846 berättade om en stor åsneuppvisning i London. De läsare som åkte dit hittade dock inga andra åsnor än sig själva.
***
Det finns en rad teorier för hur aprilskämten egentligen kom till. De första svenska exemplen härstammar från mitten av 1600-talet, men troligen är det illmariga bluffandet ännu äldre än så. Vid slutet av 1500-talet anammade Frankrike den gregorianska kalendern. Det innebar att nyårsdagen, som tidigare hade firats när mars gick över till april, nu hamnade den 1 januari.
Som alla seder rotade djupt i folksjälen, var denna förändring tämligen dramatisk. Vi kan själva fundera över hur vi skulle reagera om regeringen bestämde att vi från och med i år skulle fira midsommar tre månader tidigare. Alltså hände precis det man kan tänka sig: en rad styvnackade personer vägrade att upphöra med sin gamla tradition och fortsatte därför att fira nyåret på en helt annan dag än resten av befolkningen. Dessa människor kom att betraktas som lite fånigt dåraktiga och pikandet av dem ledde så småningom till att deras högtid förvandlades till en allmän driftkuckufest.
Mediernas aprilskämtande har fött en mycket speciell tradition när det handlar om publikens förhållningssätt till journalistiken. Under en dag varje år hårdgranskas det material som produceras. Publiken letar igenom journalistiken på jakt efter ett fel som den vet finns där, någonstans. Ofta är det inte helt lätt att gissa och det hör inte till ovanligheterna att en dagstidningsläsare tror att en helt vanlig nyhet är årets aprilskämt.
Ur ett större perspektiv kan aprilskämten anses fylla en något försåtlig funktion. Genom att uttalat fara med osanning en dag om året, blir ju den faktiska innebörden av tilltaget att allt annat medierna producerar är sant. Som pr-kupp för den trovärdiga journalistiken är därför det årliga lurandet en stor framgång.
***
Den mest intressanta frågan som aprilskämten föder är dock vad som skulle hända med publiken om den varje dag konsumerade medier med samma granskande glasögon som den plockar fram 1 april.
Om vi varje dag letade oss igenom mediebruset med kritiska och skeptiska blickar, om vi alltid valde att ifrågasätta i stället för att acceptera – vad skulle då hända med oss som mediekonsumenter? Och vad skulle i så fall hända med journalistiken?