Läshuvud och vinnarskalle
SJUNDE DAGEN. Till för inte så länge sedan sade man att någon hade läshuvud, när de intellektuella utförsgåvorna syntes tydligt. Det var en på sin tid högt värderad egenskap.Ett uttryck som är vanligt i dag är vinnarskalle.
Foto:
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Till för inte så länge sedan sade man att någon hade läshuvud, när de intellektuella utförsgåvorna syntes tydligt. Det var en på sin tid högt värderad egenskap.
Ett uttryck som är vanligt i dag är vinnarskalle. Det användes flitigt vid VM i fotboll i fjol, då den ene spelaren efter den andre gavs rollen av frälsare som skulle göra mål och föra Sverige till final. Nu under vintern har Anja Pärsson fått sig tilldelad detta kännetecken när det går snabbt utför i skidbacken.
Kunskap, bildning och studier står för närvarande inte särskilt högt i kurs. Och den kultur som kräver ansträngning, ger tuggmotstånd eller handlar om att utveckla förmågan till rikare upplevelser sitter också trångt. Det är dock knappast någon naturens ordning att det måste vara så. I marsnumret av tidskriften Axess skriver kulturjournalisten MarieLouise Samuelsson om kulturpolitiken och framtiden. Hon har talat med både tjänstemän och politiker. Mycket som redovisas vittnar om en trög sektor av samhällslivet där åtskilligt går sin gilla gång. I mycket förefaller det vara de senaste decenniernas praxis som har de nutida aktörerna i ett stadigt grepp. Gunilla Thorgren, som varit statssekreterare under Marita Ulvskogs ministertid, är den som tydligast förespråkar att statlig styrning av kulturlivet skall sträcka sig ända in i de enskilda konstnärliga institutionerna. Det vittnar om en viss övertro på politikers kompetens i konstnärliga frågor. Bengt Göransson låter som han gjorde, när han var en viktig opinionsbildare för en del år sedan. MarieLouise Samuelsson slutar artikeln i vad som mest liknar en trött uppgivenhet.
Frågan är dock om det är så alltigenom hopplöst. En möjlighet vore att kulturpolitiken gör gemensam sak med skol- och utbildningspolitiken och skriver upp de värden som är varje civilisations adelsmärken. Det betyder att slopande av den fria entrén till muséerna inte bara var en taktisk miss utan också ett för hela samhället så tokigt beslut det kunde bli. Tillgången till museerna som en del av vårt gemensamma kulturarv är omistlig. Ännu mera galet skulle det vara med avgifter på boklånen på biblioteket. Där handlar det lika mycket om vårt kollektiva minne som om ett värnande om språket, två förutsättningar för en välfungerande demokrati. Här är det bara att hoppas att Lena Adelsohn Liljeroth förblir en vinnarskalle.
De som nu ger sig på kulturministern gör det dock knappast av omsorg om bildningsnivån i landet eller om vad som brukar kallas de andliga värdena. Utan därför att hon är en av de svagare länkarna i den nya regeringen. Och egentligen är det hela Alliansen man vill åt. För att kunna återfå makten. Det vore därför mera trovärdigt om de som nu angriper kulturpolitiken öppet visade sin hållning. Om de stod upp för och försvarade kulturens genuina värden och propagerade en människosyn som motsätter sig allt förytligande och all infantilisering. De värden för en drägligare tillvaro, det sätt att leva och den livsstil som Nancy Viktoria representerar i Elsie Johanssons pjäs.
Till denna nödvändiga motståndskamp hör att stå emot det väldiga trycket från underhållningsindustrin. Att i stället för en kapitulation förena läshuvud med vinnarskalle och försvara det lilla intellektuella utrymme som efter all kravlös och lättsmält underhållning finns kvar för det kritiska tänkandet. Det är mycket som står på spel. Mycket mera än en finalplats i fotbolls-VM eller en hundradels sekund i utförsbacken.