Bokbranschen går dåligt. ”Smalare” litteratur har svårt att nå ut och vårt läsande konkurrerar med en rad andra intressen. Men för den så kallade självhjälpslitteraturen råder en motsatt tendens: den blomstrar. Efter att ha kikat i bokhyllorna fann jag exempelvis att det sedan 2010 har kommit ut cirka 35 böcker på svenska kring ämnet mindfulness; för lågstadiebarn, för gravida, för äldre. Och det är bara ett av alla de områden där vi förväntas utveckla oss själva.
Det tycks helt enkelt inte finnas något slut på vår strävan att bli mer positiva, älska oss själva, bli mer framgångsrika och samtidigt leva i nuet. Två frågor dyker upp; varför läser vi så mycket självhjälpslitteratur? Och kanske än viktigare: Blir vi hjälpta?
Svaret på den första frågan kan spåras till den kognitiva beteendeterapins blomstring på 2000-talet. Terapiformen inbjuder till självhjälp på ett helt annat sätt än den psykodynamiska inriktningen. En annan förklaring kan vara vårt allt mer individualiserade samhälle. Sociologen Heidi Marie Rilke menar att själva ordet självhjälp ramar in något väsentligt i vår kultur; det fria, frivilliga och individuella. Den enskilda individen förväntas på egen hand ansvara för sitt välmående och sin självförbättring. Enligt Rilke bortser självhjälpslitteraturen dock från att se individerna som en del i historiska förlopp och processer; den gör människan till en ensam ö som själv råder över sin lycka. Med det synsättet är det också mitt eget fel om jag inte ligger på topp.
I grunden finns ett slags underförstådd konsensus om att vi är oss själva närmast och att vi alla kan och bör utöva självförbättring.
Men är det då så farligt, att vilja förbättras? Jag tror att viljan att utveckla sig själv i grunden är god. I strävan efter utveckling uppstår reflexion över såväl det egna jaget som över omgivningen, förhoppningsvis. Men den eviga jakten känns också lite cynisk. En ständig påminnelse om att vi inte duger som vi är. Man kan också fråga sig vem det är vi låter ha tolkningsföreträde över något så viktigt som vårt eget välmående. Om nu självhjälpsböckerna säljer så bra, och med själva syftet att få människor att förändra sina liv; bör de inte granskas hårdare?
En person utan en gedigen utbildning bakom sig skriver väl knappast en lärobok i fysik eller medicin . Det finns allt som oftast också vetenskapliga bevis för de teser som författaren driver. Efter en titt på en rad baksidestexter kan jag konstatera att samma expertis inte råder när det kommer till självhjälpslitteratur (det finns självklart undantag). Inte sällan räcker det med att någon själv gått igenom en livskris och sedan ska dela med sig av receptet på lycka och framgång.
Men bara för att denna person lyckats ta sig ur ett svårt läge, behöver samma väg inte vara rätt för mig. Så skriver i alla fall Psykologkonsulterna på sin hemsida där de försöker hjälpa människor att undvika de värsta fallgroparna genom att ställa ett par grundläggande frågor: Står det någonstans att boken är vetenskapligt utprövad? Vad har författaren för erfarenhet av problemet? Vad har författaren för erfarenhet av behandlingen? Bygger konceptet på en välkänd teori eller metod? Verkar det vara för bra för att vara sant?
Adam Dahlin på bokförlaget Forum har dock goda nyheter. Han har på senare tid sett en tendens när det gäller de senaste årens översvämning av livscoacher i bokform; den har börjat mattats av. Kvar, säger han, finns experterna, psykologerna och föreläsarna som har en grund att stå på. Att vårt behov av självhjälp blir mindre tror han dock inte, trots att det är oklart hur hjälpta vi faktiskt blir.
I en amerikansk studie som presenterades i tidskriften Psychological Science för ett par år sedan lät man personer med dålig respektive bra självkänsla göra olika övningar, exempelvis repetera fraser som ”Jag är värd att älskas”. Det visade sig att personerna med låg självkänsla mådde ännu sämre efter denna typ av övning, medan de med bra självkänsla mådde bättre. Anledningen enligt psykologer var att det blev ett för stort glapp mellan det faktiska läget och orden man skulle uttala. Självhjälpslitteratur ska man alltså helst läsa om man redan mår bra.
Våra försök att må bättre på egen väg säger också något om det svenska samhället. Att få professionell hjälp är inte det lättaste och för den som måste vänta tre månader på en psykologtid kan självhjälpen vara enda utvägen. Och om det inte blir bättre? Då kan du läsa Barbara Ehrenreichs bok Gilla läget. Hur allt gick åt helvete med positivt tänkande.
självhjälp. De senaste åren har vi översköljts av böcker som ska göra oss lyckliga och framgångsrika. Men varför läser vi dem och hur vet vi att de verkligen hjälper?