Larssons trea uruppförs i Aulan
Uppsalakompositören Håkan Larssons tredje symfoni uruppförs av Uppsala Kammarorkester i Universitetsaulan på torsdag.På måndagen hölls första orkesterrepetitionen.
Musikerna vet ännu inte hur den låter, Håkan Larssons tredje symfoni. För även om alla kan sina egna stämmor, är det få som har sett det fullständiga partituret.
— Det är normalt. Så är det vid första repetitionen av nyskriven musik, säger konsertmästaren Klara Hellgren lugnt och lägger an sin fiol.
Kompositören själv är nervös.
— Ja, fy, jag var spyfärdig i morse. Första repetitionen är så pirrig. Jag är alltid rädd att jag ska känna att det inte bär.
Scenen är full av jeansklädda musiker som stämmer sina instrument — det låter som ett modernistisk musikstycke, redan det ...
Paul Mägi slår in orkestern. Universitetsaulan fylls av Håkan Larssons tonspråk, som är hans andra modersmål, ett han sökt sig fram till.
Några gånger slår Paul Mägi av. Omtag, några takter, en nick, så där ja.
Avbrotten är korta. I stort sett rullar symfonin framåt med sina tre satser spelade atacca, det vill säga utan paus mellan satserna.
Som en rik dröm
Vad vill den här musiken? Vill den berätta något? För den lyssnaren från punkt A till punkt Ö?
Nej, det är ingen linjär berättelse, snarare musik som händer, på samma sätt som till exempel en äng händer: här och nu, i lager på lager av tonala händelser.
Som en rik och komplicerad dröm man inte kan berätta om när man vaknar, fast man ser den i sitt inre.
Symfonin handlar inte om något som skall berättas i ord. På det hela taget "handlar" den inte alls. Fast linjär är den ju såtillvida att den börjar, pågår och avslutas.
Följer koncentrerat
Det säger Håkan Larsson någon timme senare, när vi sitter på kafé och pratar om hur man kan prata om samtida klassisk musik. Men innan dess repeteras det och kompositören följer koncentrerat i sitt handskrivna partitur hur musikerna på scenen tolkar sina noter.
Håkan Larssons nothandstil, hans piktur, är gracil, finstilt, vacker, men ingenting man skulle vilja spela från. Kräver ögon som en höks. Passar bättre inramad än på notstället. Musikerna har förstås tryckta, tydliga notblad.
Hur ska man lyssna på modern symfonisk musik? Kanske inte intellektualisera för mycket och tänka på teknik och tonkluster och klangbilder. Slappna av, blunda, låta de inre bilderna komma och gå, inspirerade av musiken. Jag prövar.
Då framträder för mig landskap, abstrakta färgkompositioner, bilder som jag inte har ord för, men som ändå känns mycket tydliga. Milt och vackert, stilla och bullrande dramatiskt, kontrasterna avlöser varandra. "Händer" gör det hela tiden på ett sammanhängande sätt.
Tänker aldrig på lyssnarna
Och inom en annan lyssnare händer förstås något annat.
— Jag tänker aldrig på lyssnarna när jag skriver musik. Jag skriver så att jag själv kan lyssna, säger Håkan Larsson senare på kaféet.
Han berättar att hela hans arbete med symfonin började med ett ackord: gess, f, a, b, diss, e. Därur har alla tonsprång, harmonier, disharmonier och tonkluster växt fram.
Blev han överraskad när han nyss fick höra hur det lät, som han skrivit?
— Nä, inte alls. Men jag ska fundera över natten på om inte några stämmor i vissa partier ska framhållas mer, så att de framträder i relief mot de andra.
Säger Håkan Larsson, tar partituret under armen och går mot bussen tre dygn före uruppförandet av Tredje symfonin.
Så jobbar vi med nyheter