Larsmo lyfter fram det nedtystade

De svarta fläckarna - det vi inte talar om. Det är där, i historiens skuggor, som författaren och journalisten Ola Larsmo hittar sina ämnen och berättelser. I sin förra bok, Djävulssonaten, tog han sig an andra världskrigets nordiska rasism i allmänhet och de högerextrema och antisemitiska tendenserna i Uppsala Studentkår i synnerhet. Essän om det famösa Bollhusmötet blev sedermera en pjäs på Uppsala Stadsteater och ska till sommaren bli radioteater. I sin nya roman Jag vill inte tjäna, som utkommer om ett par veckor, har Ola Larsmo grävt vidare i sin hemstads fläckade historia och gripit tag i det stora antal "offentliga kvinnor" som fanns i Uppsala under slutet av 1800-talet.
— Vi har alltså en stad där det på 1880-talet levde 18 000 personer, ungefär 9 000 var män, varav de flesta inte hade gott om pengar. Och på de här 9 000 männen fanns det kanske 300 prostituerade. Alla viste om det, men man talade aldrig om det. Sådant har alltid intresserat mig, säger Ola Larsmo när UNT träffar honom för en kopp kaffe och en guidad tur genom den skitiga småstad som har blivit Uppsala av i dag.

Ola Larsmo lägger en stadskarta från tiden på bordet mellan oss. Han har markerat bordellerna som blåa prickar. De är förvånansvärt många. Den största låg på Dragarbrunnsgatan 59, i ett nu rivet gårdshus. Men det stora flertalet var placerade i Svartbäcken, i stadens allra fattigaste kvarter. Den stora målgruppen för verksamheten var de många studenter som fanns i staden för att lära sig att det större att tänka rätt än att tänka fritt, för att låna orden från den slogan som pryder den anrika universitetsaulan. De prostituerade hämtades, då som nu, från samhällets mest utsatta grupper. Prostitutionen var reglementerad, vilket innebar att polis och läkarväsende tillsammans övervakade de offentliga kvinnorna som regelbundet måste infinna sig för undersökningar och förhör. På Stadsarkivet finns fortfarande stadsläkarens kortfattade och kalla protokoll bevarade, och det är där Ola Larsmo har hittat sin ingång till historien.
— Det fanns en fantastisk dubbelmoral på 1800-talet, både i det viktorianska England och det oskarianska Sverige. Människor gjorde stor skillnad på sina privata och offentliga liv, och den skillnaden blir särskilt tydlig i fråga om prostitutionen. Här har vi alltså läkare som hade som uppgift att inspektera de prostituerade och hålla överklassmännen rena från syfilis och andra obotliga sjukdomar.

De prostituerade undersöktes oftast i ett särskilt rum, avskilda från Stadsläkarens andra patienter. I Uppsala låg stadsläkarens mottagning i det Ekermanska huset på S:t Eriks torg, alldeles nedanför Gustavianum. Byggnaden är en av de geografiska hållpunkterna i Ola Larsmos roman. En annan är det Akademiska sjukhuset, som stod klart 1867. I huset som i dag rymmer en del av sjukhusets administration var hela fjärde våningen, som kallades Kurhuset, vigd åt behandling av könssjukdomar. Tjugofem procent av sängplatserna i Kurhuset upptogs av döende syfilispatienter. De prostituerade blev sällan äldre är trettio år.
— Det var en djävulsk slaktmaskin. Den första frågan man ställer sig är; hur kändes det att som läkare sitta och administrera den här hycklerimaskinen som dödade unga flickor? Och den andra frågan är; vilka var kvinnorna, säger Ola Larsmo, som har ägnat ett drygt år till researcharbete.
Förutom polis- och läkarprotokoll och forskning har memoarer och vänböcker av och för bemärkta män visat sig vara användbara källor. En nostalgisk blinkning till det "fria och vilda" livet under studietiden i Uppsala är inte ovanlig. Någon insikt om att ungdomens glädje innebar ett deltagande i en väldig apparat av institutionaliserat kvinno- och klassförtryck brukar däremot inte framgå.

I Jag vill inte tjäna möter läsaren doktor Stig Ekeberg, extra ordinarie assistent till stadsläkaren och ansvarig för besiktningen av Uppsalas prostituerade, och den unga kvinnan Sara Kristina, som har hamnat på stadens största bordell. Romanen utspelas under en för doktor Ekeberg avgörande dag där ett förlopp som sträcker sig över flera år faller in i texten som skivor av minnen. De bägge karaktärerna ser båda på sin respektive plats i maskineriet med en desillusionerad, snudd på uppgiven, skepsis. Och när deras vägar väl korsas ska det visa sig att mötet får stor betydelse.

Ola Larsmos text luktar starkt av smutsiga diken, kamfer och kropp, men i bakgrunden finns också en doft från de blommande kastanjeträden som hänger över Fyrisån och en glimt som lovar samhällelig förändring. 1880-talet var inte bara misär. Den svenska litteraturen radikaliserades och man började långsamt tala om saker som preventivmedel och fosterfördrivning.
— Man börjar ifrågasätta tystnadens diktatur och ytan spricker, säger Ola Larsmo och tillägger att vi nog ändå inte befinner oss så långt ifrån det sena 1800-talet som vi kanske vill tro.
— Också i dagens svartvita abortdebatt glömmer man gärna gråzonerna, man glömmer vilket enormt elände en gammaldags sexualmoral kan ställa till med.

Det förflutna kryllar av berättelser som kan och bör berättas. Utanför kaféfönstret ser vi Svettis och Bollhuset där studenterna höll sitt möte 1939 och lite längre upp skymtar vi koppartaket på det gamla Akademiska sjukhuset, som en gång var Europas modernaste. Ola Larsmo gräver där han står, som man brukar säga. Att han har fokuserat på skuggorna i just Uppsalas historia beror helt enkelt på att det är här han lever. Varje plats är sammansatt av många aspekter och vi gör oss själva en otjänst om vi försöker ignorera de delar som kan vara jobbiga att kännas vid. Ola Larsmo vill öppna fönstret på glänt.
— Jag kan inte se annat än att det är nyttigt att prata om de här sakerna. Att vädra ut är inte bara en kliché. De här berättelserna säger något om oss i dag. Det är kanske många som skulle kalla mig vidskeplig, men jag är rätt säker på att det som hände för 100 år sedan har gett oss de ramar vi lever efter i dag. Precis som vi skapar ramar åt dem som ska leva här om ytterligare 100 år.

Larsmo lyfter fram det nedtystade

Ola Larsmo valdes nyligen till ordförande i svenska PEN-klubben och om ett par veckor utkommer hans nya roman Jag vill inte tjäna, som griper tag i ännu en nedtystad berättelse ur Uppsalas förflutna.