När den nya universitetsbyggnaden invigdes 1887, med plats för 1700 personer i aulan, räckte sittplatserna till för samtliga lärare och studenter vid Uppsala universitet. I början av 60-talet fanns det ungefär 10 000 studenter som var inskrivna på svenska universitet. Sedan dess har studentantalet trettiodubblats till 300 000. För närvarande finns det uppskattningsvis 100 miljoner studenter i världen som är behöriga att söka in på högre utbildningar. Globaliseringen rullar på i rasande takt. Det internationella kunskapssamhället är i antågande.
Hur hanterar Sverige den snabba förändringsprocessen? Vart är högre utbildning och forskning på väg? Om detta handlar debattboken Svenska universitet som publicerats i dagarna.
Författaren Bo Sundqvist har bland annat varit rektor för Uppsala universitet (1997-2006) och preses för Kungliga Vetenskapsakademin.
Svenska universitet kan beskrivas som en larmrapport. Sundqvist redogör för ett antal allvarliga ’systemfel’ som, menar han, bör rättas till om Sverige ska kunna försvara sin framskjutna ställning som utbildnings- och forskarnation i det globala kunskapssamhället. Här ett par axplock från den tänkvärda boken som, förutom kritiken, också presenterar ett helt batteri av kreativa reformförslag.
För några decennier sedan kunde svenska forskare ägna huvuddelen av sin arbetstid åt sin forskning. Naturvetenskapliga forskare, som den nobelprisbelönade farmakologen Arvid Carlsson, biträddes i sitt arbete av skickliga tekniker och professionell administrativ personal. Verksamheten finansierades i huvudsak med fakultetsmedel som gav forskarna relativt fria händer.
I dag måste högt meriterade forskare ägna stora delar av sin verksamma tid åt att skriva projektansökningar och äska anslag från en härva av offentliga och privata forskningsstiftelser i Sverige och utomlands, konstaterar Sundqvist. Teknikerna och den administrativa personalen har mestadels rationaliserats bort av kostnadsskäl. Det mesta av forskningen bedrivs numera av doktorander som ju inte ens är färdigutbildade. Om det nuvarande systemet består kommer Sverige att sacka efter i kapplöpningen med andra forskarnationer.
Ett annat systemfel som författaren uppmärksammar gäller det nuvarande resurstilldelningssystemet på den akademiska grundnivån som baseras på antalet inskrivna studenter och den så kallade ’genomströmningshastigheten’. I praktiken lever lärarna under en ständig press från de budgetansvariga att godkänna så många studenter som möjligt för att inte underminera institutionens ekonomi. Risken är uppenbar, skriver Sundqvist, att kunskapsnivån ska fortsätta att sjunka för varje år så länge det dysfunktionella finansieringssystemet består.
De svenska universiteten och högskolorna är statliga förvaltningsmyndigheter. Nedskurna anslag, i kombination med öronmärkta forskningspengar, har gett politiker och externa finansiärer allt friare händer att styra forskningens inriktning på senare år. Sedan 1993 utser regeringen en majoritet av styrelseledamöterna på de svenska universiteten och högskolorna. Många av de personer som hamnar i styrelserna – exempelvis politiker eller representanter för näringslivet - har ingen erfarenhet av högre utbildning och förstår sällan vad som krävs för att skapa en kreativ forskningsmiljö, konstaterar Sundqvist. Riksdagsledamöternas korta mandatperioder dämpar också intresset för långsiktigt hållbara satsningar. Bakom den politiska retoriken ser den forne universitetsrektorn en bister verklighet där staten använder universiteten och högskolorna som arbetsmarknadspolitiska instrument och tillväxtmotorer i krisdrabbade glesbygder.
I december 2008 överlämnades statsvetarprofessorn Daniel Tarschys betänkande Självständiga lärosäten (SOU 2008:104) till utbildningsdepartementet. Utredningens förslag stämmer väl överens med vissa av Sundqvists reformkrav. Att universiteten och högskolorna är förvaltningsmyndigheter kan betraktas som otidsenlig i dag. Precis som Tarschys föreslår Sundqvist att riksdagen ska lagstifta om en ny stiftelse- eller bolagsform. Som autonoma associationer eller stiftelser bör högskolorna exempelvis få befogenhet att sluta avtal med privata forskningsföretag, andra universitet och offentliga myndigheter. Frikopplade från statsförvaltningen ska de också vara behöriga att äga fastigheter och ha rätt att bilda dotterbolag för att vidareutveckla och kommersialisera nya forskningsresultat. Staten bör också återställa universitetens rätt att själva fastställa kvalitetsnivåerna på grundutbildningen och avgöra hur många studenter som kan utbildas inom en viss anslagsram.
Viktigast av allt är, skriver Sundqvist, att regering och riksdag äntligen formulerar en genomtänkt strategi som preciserar syftet med samhällets investeringar i högre utbildning och forskning. Riksdagen bör äntligen inrätta ett särskilt forskningsutskott vid sidan om utbildningsutskottet som huvudsakligen tycks syssla med skolfrågor på lägre nivåer. Sverige bör självfallet också satsa på en handfull spetsuniversitet som kan konkurrera på den internationella marknaden och försvara Sveriges ställning som en framstående forskarnation.
Förhoppningsvis kan forskningsberedningens nya rapport Forskning formar framtiden, som presenterades av högskole- och forskningsminister Tobias Krantz i går, bidra till att korrigera några av de systemfel som Sundqvist identifierat.
Utbildning och forskning är två av de fundament som det svenska välfärdssamhället vilar på. I en föränderlig värld löper alla byråkratiska institutioner och regelverk en risk att bli irrelevanta och dysfunktionella i rasande takt. En kritisk debatt, som inte tvekar att ompröva gamla sanningar och slakta även de heligaste korna vid behov, är ett måste. Sett mot den bakgrunden är Svenska universitet en mycket angelägen bok.