Någon gång i mitten av 1960-talet skulle jag tenta i estetik för ett betyg, som det hette på den tiden. Är det OK om jag tenterar dig på vägen till stationen? undrade Teddy Brunius som stod och väntade på trappan till Konsistoriehuset. Han hade plötsligt fått ärende till Stockholm. Efter ett filosofiskt samtal i de gamla grekernas anda, möjligen något raskt, där läraren talade mer än eleven, hann vi precis fram till tåget. Har du tentamensboken med dig?
Alla som träffade Teddy minns den karaktäristiska ljusa, nasala, energiska rösten. Leendet, för att inte säga grinet, som fick ansiktet att spricka i pojkaktig förtjusning. Det fanns något av evig gamäng och rentav busgrabb hos professorn. Vad som kunde ligga honom i fatet i den bitvis trånga akademiska världen var mångsidigheten, hans snabba och flyhänta skrivande i de mest skilda ämnen. Som medarbetare i denna tidning i ofattbara sju decennier skrev han tusentals artiklar som konst-, litteratur- och teaterkritiker.
I Teddys öppna, bullriga och roliga estetikseminarium, med den gamle formgivaren G A Berg i en fåtölj i ett hörn, fostrades en generation blivande kritiker, författare, konstnärer, regissörer, museichefer och professorer som K G Nilsson, Leif Furhammar, Olle Granath, Folke Lalander, Ulf Fredriksson, Leif Zern, Ulf och Elisabeth Liljedahl, för att nämna några.
Ingen skötte universitetets tredje uppgift som Teddy. Han var under flera år senioruniversitetets populäraste föreläsare, med köer och dubbleringar av kurserna i konsthistoria. Hans föreläsningar var uppvisningar kryddade med anekdoter, alltid roliga och slagfärdiga. En av Teddys favoriter var denna: ”Picasso sitter på ett tåg till Sydfrankrike och antastas av en borgare som säger: Picasso! Ni förvanskar verkligheten med ert underliga måleri, era kvinnobilder. Vad är då verklighet för er, svarar Picasso. Se här, säger mannen, och halar fram plånboken med ett kort av sin hustru. Vad liten hon är, säger Picasso. Och vad platt! Och får rum i er plånbok! Det kallar jag verklighet!”
När jag häromåret gav honom min bok om fotografen Sundgren, där han var rikligt citerad, svarade Teddy i en av Carolinas soffor med en entimmes privatföreläsning av fritt flödande associationer, där varje kort följdfråga gav överflödande svar. Han hade under alla år avböjt att bli avbildad av hovfotografen. Jag var rädd för att porträttet skulle bli alltför avslöjande, sa han och skrattade.
Huvudet sjönk lite längre ner mellan axlarna med åren men gången var oförändrat energisk. Teddy var in i det sista förbluffande minnesgod. Men det kunde hända att något ramlade bort som när han uppe i slottets Vasasal oförmedlat tillfrågades om vem som målat det stora Breitenfeltschabraket och svarade: ”Jag har skrivit om det, men jag minns inte. Men jag lovar att inte glömma min senaste minneslucka!”
Vi glömmer inte Teddy.