Jag var 19 år och svår, som man är. Därför blev det den sista terminen på gymnasiet inget specialarbete i vanlig ordning, utan en svit för soloflöjt – till dikter av Tomas Tranströmer. Inte tonsatta dikter, utan översatta, till träblåsets spröda klang.
Där fanns ”C-dur” och ”Trädet och skyn” (ur "Den halvfärdiga himlen", 1962), med toner som försökte lova fram våren. Och så kanske viktigast just då, upprorets hymn för den som söker uppbrott och egenart. Spelad i ilsken staccato:
Som att vara barn och en oerhörd förolämpning
träs över ens huvud som en säck
genom säckens maskor skymtar solen
och man hör körsbärsträden gnola.
(Ur ”Sorgegondolen”, 1996)
En liknande maktkritik finns i ”Blåsipporna” (”Det vilda torget”, 1983), där Nineves kristallkronor "som gamar av glas" lades i det mest anspända av diskantlägen, innan den verkliga festens pianissimo tog vid. Ett amatörverk naturligtvis, utan direkta kompositionsfärdigheter. Men det är inte bara svåra tonåringar som sett den gränsöverskridande potentialen i Tranströmers diktning.
Bland de professionella tonsättare som funnit ett språk och ett rum hos världspoeten finns Sven-David Sandström, Margareta Hallin, Anders Eliasson och Maurice Karkoff. Och till poetens åttioårsdag gav sopranen Emma Tranströmer ut en skiva med tonsättningar av faderns dikter. Musikkritikern Magnus Eriksson var visserligen förtrollad, men skrev också att stroferna saknar sitt hem på boksidan: ”När lyriken får sin utsträckning i tiden, kan bilderna förlora något av den förtätade ögonblickseffekt de skapar i läsningen.” Det ligger absolut något i detta, och samtidigt går det inte att förneka den impuls, längtan, till andra konstformer som Tranströmers verk väcker.
I en slående scenisk tolkning fick Tranströmers dikt, inte nytt, men ett annat, kroppsligt liv i Mia Winges uppsättning av ”Den halvfärdiga himlen” på Strindbergs Intima Teater 2011. Stycken från hela författarskapet fördelades på fyra gestalter (Den unga, Översättaren, Den okände, Diktaren), som alla tycktes tunga och grå av livsleda.
Och så plötsligt, det brott med sömnen som en gång inledde Tranströmers författarskap, och som fortsätter att säga att du aldrig blir färdig som människa: "Uppvaknandet är ett fallskärmshopp från drömmen"