Plötsligt en dag har jag bara två barn på Facebook, dottern har lämnat. Dagen därpå försvinner en syster. Dottern menar att hon ändå aldrig var där, det kändes meningslöst. Systern förklarar att hon var där alldeles för mycket, hon behöver paus. En nära vän raderade sitt konto för att hon störde sig på det ytliga. En annan för att det hände så mycket allvarligt i hennes liv, som hon inte ville dela med sig av i statusuppdateringarna. När jag tänker efter så är det ganska många av mina närmaste som aldrig haft ett Facebookkonto.
Själv har jag funnits på nätet sedan slutet av 1990-talet, i olika sammanhang. Idag har jag en bokblogg, ett Facebookkonto och ett Twitterkonto, och en lång rad nätrelationer som följer av detta. Det mesta är positivt, jag gillar småpratet och samtalen som kan uppstå. Jag tycker om att hålla kontakten med människor som jag annars inte träffar. Flera av mina bloggvänner tycker jag väldigt mycket om, även de som jag aldrig träffat. När vi pratar med varandra är det två själar, eller kanske två hjärnor, som möts. Där finns humor och allvar och massor av kunskaper, i ett samtal som man ständigt kan återuppta.
***
Men så är det Twitter. Jag får allt svårare för Twitter. Jag försöker att sålla bort de röster som bara kommenterar de av dagens nyheter som alla förstår kommer att kommenteras mest just den dagen. Det behöver inte alls vara de viktigaste nyheterna, men de som det är lättast att skriva 140 snärtiga, fyndiga eller elaka tecken om. Denna kommentarssjuka! Att kommentera blir viktigare än att förstå, och så börjar debatten handla om själva debatten, och hamnar längre och längre ifrån sakfrågan. 140 tecken inbjuder inte till några längre analyser. Det borde inbjuda till dialog, men alltför sällan. Alla ropar, ingen hinner lyssna. Det går för fort. Det är för kort. När twitter är som sämst rusar alla bara åt samma håll, och försöker överträffa varandra i kvickheter.
***
Mitt största bekymmer är att jag tror att alla dessa ständiga statusuppdateringar förstör för våra hjärnor. Det blir ett ständigt soundtrack i huvudet, där jag (vi?) nästan inte ens hinner vara med om någonting förrän jag konstruerat en statusrad om det i huvudet. Hjärnan är ständigt på minst två ställen samtidigt, och mobiltelefonen fastklistrad i handen. Det är klart att det påverkar oss. Jag tror att vi blir mer splittrade, stirrigare, får svårare att bedöma vad som verkligen är viktigt. Och alla som suttit vid ett matbord med en vän som "bara måste kolla" nåt på telefonen vet hur bortvald man känner sig. Är jag inte tillräckligt viktig, inte ens den här stunden just nu?
Jag längtar efter de långa tankarna och de djupa samtalen. De som tar tid. De som känns i bröstkorgen och i magen, tankar jag kan bära med mig och fundera över länge.
Jag provar att Facebook- och Twitterfasta en vecka. Twitter saknar jag inte alls. Facebook saknar jag på lördagsmorgonen, undrar: vad gör alla?
Om jag hade djupa samtal? Jo, men med samma människor som jag ofta har det med. Kanske tänkte jag längre tankar. Jag tror det.