Långt och vackert om att hitta en plats i livet

Hon spelar själv den medelåldrande Federica med kroppsspråk som en strykrädd tonåring. Man anar något hämmat ouppvuxet hos henne, något som knappast bara beror på hennes synd, eller tillstånd — att vara oerhört förmögen. Trots filmens titel och trots Federicas många besök hos biktfadern handlar filmen inte alls om att skapa sig ett gott samvete inför livet efter detta utan om att hitta en plats för sig själv i detta liv.Federica stöter ihop med en gammal älskare, besöker den döende fadern på sjukhuset, grälar med sin pojkvän, fantiserar ihop den fullkomliga lyckan tillsammans med en fullkomlig främling — hela hennes liv stängslas in av män och frågan är om hon kämpar för att ta sig ut eller för att få vara fortsatt instängd och trygg. Filmen väver lugnt ihop äkta och drömda barndomsminnen med nutida verklighet och fantasi, och det viktiga är inte vad som är vad utan att allt är lika äkta för Federica. Att hon aldrig riktigt fått bli vuxen står fort klart, att hon gärna tar på sig all världens ansvar likaså (som att förena den stenrika familjen och Röda Brigaderna i kommunistisk allsång).Miljardarvet vill hon ge bort för att bli fri från skuldkänslorna, medan mamman i stället säger saker som "det finns ingen som vill arbeta på söndagar längre, ens mot betalning" till hennes pojkvän ur arbetarklassen.Bilden av överklassen har inte så lite "har folket inte bröd får de väl äta bakelser" över sig, och även om mycket är allmängods och rena schabloner gör Bruni Tedeschis sakliga förhållningssätt att den psykoanalysberoende systern och den globetrottande brodern slinker ner tillsammans med barndomsbildernas röda ballong som stiger mot himmelen. Som regidebut är det lätt förenklat, lite för långt och ganska vackert.