Canned Heat hade så många medlemsbyten redan på 60-talet att det inte går att tala om något originalband. Mer relevant är den klassiska sättningen mellan 1967-1969. Från den är basisten Larry Taylor och trummisen Adolfo ”Fito” de la Parra kvar i dagens band. Uppenbarligen inte tillräckligt för Uppsalaborna. Katalin är lite mer än halvfullt, vilket känns lite skralt med tanke på bandets musikhistoriska dignitet.
LA-bandet går ut hårt med mastodonthiten ”On the road again” som första låt. Alan Wilsons klassiskt ljusa sång saknas från de gamla inspelningarna men de har ett groove som få band i världen kan mäta sig med. Canned Heat kan vara bandet i världen med högst omsättning av medlemmar, men de har också, till skillnad från många andra band som lever på nostalgifaktorn, varit aktiva med både turnerande och skivinspelningar i stort sett hela tiden sedan de gyllene åren.
De kan tveklöst spela, men det går inte att komma ifrån känslan av att det går lite för friktionslöst, rutinmässigt. Favoriter som ”Sugar bee och Let’s work together” är förstås oundvikliga, men versionerna kunde lätt utmana och överraska publiken i mycket större grad.
Canned Heat startades av ett gäng blueshistoriker 1965 och blev snabbt själva en del av musikhistorien. Med en rad hits och klassiska spelningar på Woodstockfestivalen utvecklade de och breddade vad som klassas som blues. Sedan stannade bandets utveckling mer eller mindre av. Man skulle kunna tro att ständigt nya medlemmar skulle betyda vitalitet, men det kan fungera tvärtom också, att de nya har för fullt upp med att hänga med på det gamla för att ta musiken vidare.
I dag är bandet i viss mån lekfulla inom sina egna ramar, men ramarna är både snäva och gamla vid det här laget och lite för ofta faller de tillbaka i en standardblues som går tillbaka till tiden innan Canned Heat ens bildats.
”Going up in the country” är Woodstockfestivalens mesta anthem och musikerna på scenen drömmer sig tillbaka och får publiken att göra fredstecken med fingrarna, men den festivalen och den tiden känns ungefär lika långt bort geografiskt och tidsmässigt som den är. I nutida Uppsala bjuds publiken på en kompetent men ganska oengagerad blueskonsert, som räddas upp en del av extranumrets pigga version av ”Fried hockey boogie”.
Canned Heat hade så många medlemsbyten redan på 60-talet att det inte går att tala om något originalband. Mer relevant är den klassiska sättningen mellan 1967-1969. Från den är basisten Larry Taylor och trummisen Adolfo ”Fito” de la Parra kvar i dagens band. Uppenbarligen inte tillräckligt för Uppsalaborna. Katalin är lite mer än halvfullt, vilket känns lite skralt med tanke på bandets musikhistoriska dignitet.
LA-bandet går ut hårt med mastodonthiten ”On the road again” som första låt. Alan Wilsons klassiskt ljusa sång saknas från de gamla inspelningarna men de har ett groove som få band i världen kan mäta sig med. Canned Heat kan vara bandet i världen med högst omsättning av medlemmar, men de har också, till skillnad från många andra band som lever på nostalgifaktorn, varit aktiva med både turnerande och skivinspelningar i stort sett hela tiden sedan de gyllene åren.
De kan tveklöst spela, men det går inte att komma ifrån känslan av att det går lite för friktionslöst, rutinmässigt. Favoriter som ”Sugar bee och Let’s work together” är förstås oundvikliga, men versionerna kunde lätt utmana och överraska publiken i mycket större grad.
Canned Heat startades av ett gäng blueshistoriker 1965 och blev snabbt själva en del av musikhistorien. Med en rad hits och klassiska spelningar på Woodstockfestivalen utvecklade de och breddade vad som klassas som blues. Sedan stannade bandets utveckling mer eller mindre av. Man skulle kunna tro att ständigt nya medlemmar skulle betyda vitalitet, men det kan fungera tvärtom också, att de nya har för fullt upp med att hänga med på det gamla för att ta musiken vidare.
I dag är bandet i viss mån lekfulla inom sina egna ramar, men ramarna är både snäva och gamla vid det här laget och lite för ofta faller de tillbaka i en standardblues som går tillbaka till tiden innan Canned Heat ens bildats.
”Going up in the country” är Woodstockfestivalens mesta anthem och musikerna på scenen drömmer sig tillbaka och får publiken att göra fredstecken med fingrarna, men den festivalen och den tiden känns ungefär lika långt bort geografiskt och tidsmässigt som den är. I nutida Uppsala bjuds publiken på en kompetent men ganska oengagerad blueskonsert, som räddas upp en del av extranumrets pigga version av ”Fried hockey boogie”.
