Långsamt kondenserat och samtidigt vilt

New Tango Orquestas kompositör och bandledare Per Störby har feber. Han har en stor grön halsduk lindad många varv runt halsen och är enligt egen utsago klädd i alla kläder han tagit med sig. I bänkraderna vid utomhusscenen Parksnäckan fälls paraplyerna upp och ner i omgångar. Inramningen är högst vardaglig - för att inte säga alldaglig - och i skön kontrast till New Tango Orquestas inte på något sätt alldagliga musik.
Svenska kvintetten New Tango Orquesta har hyllats på olika håll i världen för sin nyskapande uppryckning av nytangon.

Onsdagskvällens konsert sveper mellan långsamt kondenserat och vilt och dramatiskt. I första kategorin finns inledande Nemo, som inte spiller någon energi åt "fel" håll, och delar av nya stycket The swan crash concert: Still life, som också presenteras som inspirerat av minimalismens Philip Glass. I andra kategorin finns en fantastisk Bestiario, med sina utsvävande vinkar åt traditionell tango och sina fulsnygga stövelklafseffekter från Per Störbys bandoneon. I The swan crash concerts andra del blir violinisten Livet Nords spel aggressivt drivande på ett närmast smutsigt vis, och Berlin, som blir konsertens avslutande stycke före extranumren, hotar hela tiden att brista ut i intensiv traditionell tango, utan att faktiskt göra det. En del intellektualism möter en del knivslagsmål och hettan från krocken sprider sig långt utanför Parksnäckans bänkrader.

Till sist tackar en blygsam Per Störby publiken för att de lyssnat så duktigt och koncentrerat. Det var ingen direkt uppoffring, om man säger så.

Långsamt kondenserat och samtidigt vilt

KONSERT. Småkalla regndroppar föll över Parksnäckan i Uppsala, men hettan i New Tango Orquestas experimentella musik gick inte att ta miste på, skriver Johanna Åberg.