Ögonen är själens spegel, brukar det sägas. Yoko, i familjefilmen med samma namn, har de mest oskuldsfulla ögon man kan tänka. Stora som tefat – eller snarare som de japanska idealen som präglat mycket av leksaksindustrin de senaste åren – och ständigt inzoomade.
Yoko är visserligen tysk-producerad, men som filmfigur är hans ursprung från Tibet. Detta av Kina så misshandlade lilla land, befolkat av godhjärtade munkar och denna mystiska och inom fiktionen så omtalade snöman – här som en söt liten varelse med magiska krafter. En munkarnas skyddande ande. Och symbol för det goda.
Ja, för detta är i huvudsak en film om kampen mellan det onda och goda. Där godheten jagas av en urbota korkad tjuvjägare, i pälsfodrad cowboyhatt med en robothund som enda ”mänskliga” kontakt för att överlämnas till zoo-ägaren som stoppar upp utrotningshotade djur. Och som nu vill ha den lille snömannen i sin samling.
Lyckligtvis möter Yoko flickan Pia, som tillsammans med sin lillasyster och bästa vän, gör allt för skydda Yoko från ondskan. I Yoko, denna godhjärtade och helande varelse, finner också Pia läkning och tröst efter att ha förlorat sin far.
Förvisso är Yoko en supergullig och småhumoristisk karaktär med ständiga värmeproblem. Men det räcker inte då filmen i övrigt är en ren katastrof – fylld av klicheér och flumpsykologiskt dravel i sin jakt på en djupare mening. Dessutom så stereotyp och könskonservativ att det vänder sig i magen. De urusla skådespelarprestationerna gör knappast filmen bättre. Yoko är en nästan två timmar lång plåga.