Vår treårige son gick ut på gården förra månaden. När jag tittade ut efter några minuter var han puts väck borta. Jag gick ut, ropade, gick runt
huset, tittade bakom förrådet – ropade igen, igen och igen. Bara tystnad till svar.
Paniken växte i bröstet i en kvart, innan vi hittade honom hos grannen, glad som en lärka. Att det var dit han gått var logiskt, han gillar grannen, men till saken hör att det var dit jag först gick och knackade på, utan att få svar. Ringklockan var trasig, och de hade inte hört att jag knackat. Inte förrän jag återkom och bankade riktigt hårt, efter att ha letat med stigande fasa i närkvarteren, kom de till dörren.
Min historia är en bagatell, men paniken som bubblade i bröstet de där minutrarna återkommer när jag ser Prisoners. Desperationen i Hugh Jackmans rollfigur när hans och grannens dotter försvinner spårlöst under en thanksgivingmiddag är som förälder skoningslös att tvingas uppleva. När han och den andra pappan tycker att polisen inte gör tillräckligt för att hitta barnen och tar lagen i egna händer på ett mycket brutalt sätt, är det nästintill omöjligt för mig att inte heja på dem, trots det omoraliska i deras handlingar.
Samtidigt står den analytiska, resonabla sidan av mig på polisens sida, de som ser de anhöriga mest som sabotörer av utredningsarbetet. I Prisoners gör Jake Gyllenhaal sin starkaste rollprestation hittills, hans tolkning av kriminalaren som blir besatt av att lösa gåtan och kommer på kollisionskurs med Jackman är filmens höjdpunkt.
Prisoners är en komplex historia fylld av gråskalor, en film som ställer obekväma frågor om rätt och fel och vilka handlingar som kan vara motiverade i extrema situationer. Därtill är det genomgående spännande.
Om jag ska tvingas säga något negativt? Två timmar och tjugofem minuter är trots filmens alla fördelar i sammanhanget för långt.