Det är lunchrusning på den anrika focaccerian San Francesco. Italienska artighetsfraser ackompanjeras av klirr från staplade tallrikar. Utanför gasar vespor och dammiga bilar förbi. Somliga girar in på det lilla torget, mitt i Palermos allra äldsta delar. Här armbågas Jesusfigurer med arabisk arkitektur och många byggnader har fortfarande inte repat sig efter andra världskrigets bomber.
I skuggan av en medeltida kyrka har San Francesco mättat stadens invånare sedan 1834. En skolklass tränger sig ut genom de höga portarna. Lärarens pekfinger slår hårt mot glasrutan bredvid entrén. ”Addiopizzo!” Eleverna följer hennes hand med blicken och studerar det orange klistermärket.
Fabio Conticello vrider på överkroppen, skannar av nedre plan och försäkrar sig om att allt är under kontroll. Hans familj har drivit San Francesco i fem generationer. Vi sitter på restaurangens övervåning med utblick över entrén och den långa disken med lokala rätter. Fabio Conticello beskriver sin restaurang som ett slags institution. I nästan två sekler har hungriga Palermobor vallfärdat hit – även stadens maffiamedlemmar. Men klistermärket på restaurangens dörr är ett ställningstagande mot just maffian. Det signalerar att ägarna vägrar betala beskyddaravgifter, så kallad pizzo, som ska garantera att inget ”oväntat” drabbar företaget.
År 2005 klev en man av sin motorcykel och in över stentröskeln. Det var dags att betala. Innan dess hade maffian aldrig lagt sig i hur företaget drevs eller krävt några beskyddarpengar. Fabio Conticellos gissning är att det berodde på ett slags respekt för restaurangen och dess historia. Nu ville maffian ha 50 000 euro för alla år som San Francesco sluppit pizzo. Därefter skulle de tvingas ge 1 500 euro i månaden.
Familjen vägrade.
– Min farmor sa alltid att om du går med på att betala pizzo en första gång så får du betala livet ut. I dag är det 1 500 euro, imorgon kan det vara en helt annan summa.
Fabio Conticello slår ut med händerna.
– Maffian vet allt. De har koll på hur mycket varje företag tjänar och tar ut pizzo i förhållande till det. Jag tror att deras mål var att ta över hela San Francesco.
Det hann aldrig gå så långt. När mannen på motorcykel lämnat restaurangen gjorde Fabio Conticello nämligen något som många andra affärsägare i samma situation har dragit sig för – han ringde polisen. Det inledde en process som slutade med att två män dömdes till fängelse i åtta respektive sexton år.
Men det familjeföretaget vann i rättegångssalen fick de betala i intäkter. Efter att domarna förkunnats slutade många kunder plötsligt dyka upp på restaurangen. Flera av gästerna var själva företagare och ett besök på San Francesco hade varit ett meddelande till maffian att de stödde motståndarfilosofin. Det var inte värt att riskera.
Några kvarter bort håller Edoardo Zaffuto upp dörren till Addiopizzos högkvarter.
Den rymliga lägenheten tillhörde en gång maffiabossen Tommaso Spadaro som under 70-talet blev rik på narkotika- och cigaretthandel.
– Här hade han sitt stora förråd med smuggelgods, säger Edoardo och gör en gest in mot en större sal där stolar nu står uppradade och organisationens slagord är målade på väggarna.
Lägenheten är sedan tio år tillbaka beslagtagen av staten. Enligt italiensk lag får organisationer hyra gamla maffiaegendomar gratis så länge deras verksamhet bidrar till samhällets bästa.
Symboliskt nog sker därför en stor del av dagens kamp mot organiserad brottslighet från maffians gamla tillhåll.
I över 150 år har den sicilianska maffian krävt främst butiker, restauranger och hotell på beskyddaravgifter. Det är en av deras största inkomster och omkring 80 procent av företagarna i Palermo betalar. Bara i Palermo beräknas maffian tjäna 1,3 miljarder kronor varje år på indrivningen av pizzo. För att täcka hela ön måste siffran tiodubblas.
Addiopizzo består av över 800 företagare som vägrar bidra till pizzoinkomsterna. Bakom företagarna står personer som Edoardo Zaffuto – frivilliga aktivister som kämpar för ett maffiafritt samhälle.
Vi slår oss ner på kontoret där både taklampa och gardiner går i orange. Broschyrer trängs med bortglömda anteckningar och genom fönstret letar sig vindpustar in. Från en utprintad bild på väggen vakar Giovanni Falcone och Paolo Borsellino över oss. Den ene viskar något i den andres öra. Båda ler.
Falcone och Borsellino var domare och gamla vänner. Deras arbete resulterade i att 342 mafiosi dömdes till fängelse i vad som har kommit att kallas maxi-rättegången i slutet av 80-talet. Straffen slogs fast i Italiens högsta domstol i början av 1992.
Ett halvår senare var både Falcone och Borsellino döda, mördade med bilbomber som också tog polismäns och familjemedlemmars liv.
– Palermo var som en glödande askhög några år efter morden. Elden var borta men människor tänkte fortfarande på attentaten. Det var som att alla väntade på att något nytt skulle hända.
Edoardo Zaffuto tror att Addiopizzos slagord var bensinen som gjorde att askan flammade upp igen. En morgon år 2004 vaknade Palermos invånare till budskapet ”ett helt folk som betalar pizzo är ett folk utan värdighet” klistrat på fria ytor runt om i staden.
Bakom aktionen stod sju unga vänner med drömmen att öppna en pub men som inte ville gynna maffian med pizzo. Snart började hela staden prata om de nattliga aktionerna och fler valde att ansluta sig. Organisationen hade då varken namn eller logo men ett år senare startade Addiopizzo, ”hej då, pizzo!” på italienska. Sedan dess har medlemsantalet ständigt ökat.
Dagens 800 medlemmar är bra, tycker Edoardo Zaffuto, men det är ändå få om man tänker på att Palermo är en storstad med över 700 000 invånare.
– Det visar att det finns motstånd mot vårt arbete kvar i samhället.
Den sicilianska maffians ursprung kopplas ofta samman med upplösningen av feodalsamhället i början av 1800-talet och införskaffandet av ön i den italienska staten några årtionden senare.
Det nybildade Italien hade stora problem med att hålla riket samman och prioriterade därför bort Sicilien i söder. I brist på någon som kunde upprätthålla ordningen tog många människor chansen att mörda sig fram i samhället. Våldet blev en sorts kapital på en osäker marknad och under de förhållandena växte sällskap fram med just den specialiteten. Bland Siciliens citronlundar inledde maffian sin beskyddarverksamhet.
Men maffians uppbyggnad var länge ett mysterium och begreppet kopplades ofta felaktigt ihop med den sicilianska kulturen. Många trodde inte ens att maffian existerade.
Först på 80-talet skingrades förvirringen. Då valde maffiabossen Tommaso Buscetta att berätta det han visste om sällskapet som han varit en del av sedan sjutton års ålder. På så sätt fick samhället en helt ny förståelse för maffians organisation och metoder. Tommaso Buscetta avslöjade också medlemmarnas eget namn på organisationen: Cosa Nostra (”Vår sak”).
På den lokala tv-kanalen Telejato ber Pino Maniaci ungdomarna att strypa honom. Han håller fram den rödrandiga slipsen mot skolklassen och ett halvhjärtat försök misslyckas. ”Det går inte!” Han ser nöjd ut och visar upp specialknuten som har suttit där sedan mordförsöket för ett par år sedan.
Telejato har blivit känd för sina antimaffia-reportage och Pino Maniaci är dess ägare och ansikte utåt. Vissa säger att han är den enda journalisten som pratar om maffian på riktigt. Själv menar han att det inte är så. Han är bara den enda som ägnar en tvåtimmarssändning om dagen till det.
Lokalen är ingrodd av cigarettrök. Heltäckande blåa gardiner hindrar dagsljuset från att komma in och vid sidan av fönstren står tre filmkameror uppställda på stativ. I ett hörn trängs tv-skärmar med datorer och klippbord. Nyhetsinslag avlöser varandra.
Telejato är en sorts familjeföretag – de tre koncentrerade medarbetarna framför kanalens dator är Pino Maniacis barn. Men här i studion är han bara Pino, inte pappa.
Varje dag mellan halv tre och halv fem på eftermiddagen sänder Telejato nyheter. Den tiden på dygnet tar Sicilien en paus; affärer är stängda och folk är hemma. De flesta i området kring Partinico tittar på kanalen och den sägs även vara maffiabossarnas favorit.
Efter den första sändningstimmen har det hunnit bli varmt i studion. I dag är en skolklass från Bologna på besök. Eleverna rycker upp de blå gardinerna och börjar ställa frågor. Pino Maniaci berättar om allt som drabbat familjen. Misshandel, bilbränder och hot. År 2007 satte han sig i sändning med sönderslaget ansikte som en signal till maffian om att han inte tänkte ge upp.
Året efter försökte maffian strypa honom med hans egen slips. Han överlevde med fyra brutna revben, ett brutet ben, en blåtira och utslagna tänder. Utöver det har borgmästaren i Partinico stämt honom mer än 200 gånger sedan Telejato avslöjat att hans bryggeri i staden släppte ut stora mängder föroreningar.
Det knackar på dörren. In kommer två poliser i uniform. Sedan flera år tillbaka får han varje dag skjuts till och från jobbet. Alla som arbetar med honom erbjuds polisbeskydd. Pino Maniaci skojar om att han hellre skulle vilja ha kvinnliga poliser som beskyddar honom. Skratt i studion.
Rocco Ranieri kommer in i rummet med en gul bok. Han ställer sig framför soffan och håller fram uppslagen, ett efter ett. Pampiga byggnader och allmän 70-talsnostalgi fladdrar förbi i svartvitt. Jag hör stolthet i rösten.
– Det där är universitetsparken. Den har han ritat själv, förklarar tolken Miriam.
Rocco Ranieri är arkitekten som nu driver ett hotell. Boken han visar oss är en samling av projekt genomförda av byggfirman som hans farfar startade.
Lägenheten vi sitter i är sval och stilren. På väggarna hänger tavlor i räta rader och med jämna avstånd. Konsten ser dyr ut och inredningen verkar planerad ut i minsta detalj. Från andra sidan rummet slår ett persiennsnöre i vinden. En hund på gatan skäller.
Med välkammat hår och en marinblå stickad tröja sitter Rocco Ranieri och iakttar oss. Hans berättelse innehåller många konstpauser och ibland det är svårt att veta om han ska fortsätta eller inte. Han berättar att hans farbror Luigi tog över byggfirman efter hans farfar. Företaget växte sig så stort och fick så betydelsefulla uppdrag att maffian började visa intresse. De uppmanade honom att dra sig ur upphandlingarna inom byggbranschen och låta uppdragen gå till maffiakontrollerade företag, berättar Rocco Ranieri. Men farbrodern gav inte upp. 1988 mördades han.
Slutet av 80-talet var svåra tider för familjen Ranieri och många andra Palermobor. Maffian dödade otaliga människor och få av brotten rapporterades till polisen. Brända byggmaskiner var ett symboliskt hot.
Efter att Luigi Ranieri blivit mördad var byggföretaget tvunget att läggas ned. Men hotellverksamheten fanns kvar och det är den som Rocco Ranieri driver vidare i dag. Precis som sin farbror har även han fått telefonsamtal från maffian. I luren sa de att han borde skaffa sig beskydd. Precis då hade han gått med i Addiopizzo.
– Jag sa att jag redan hade beskydd. Då svarade de att det inte gällde den sorten.
Rocco Ranieri menar att mentaliteten bland folket har ändrats. Förr visste den som kämpade mot maffian inte hur de skulle göra eller vem de egentligen kämpade emot. Medvetenheten gör det tryggare. Men han påminner oss om att maffiafolk inte är de du alltid tror är maffia. Det finns högutbildade som erbjuder maffian sin kunskap och sina tjänster. Han snörper på munnen och förklarar att han tycker att det är motbjudande att tänka sig ett samhälle där de bildade stödjer den sortens arbete.
– Jag kan helt enkelt inte rättfärdiga det. Det är ett ännu värre brott.
Maffian kommer alltid att hitta nya sätt att utnyttja din verksamhet, tror han. Om de inte kräver pengar kan de försöka få in sitt eget folk som anställda eller guida till synes vita företag i vilka leverantörer de borde använda. De undviker sätt som myndigheterna har lärt sig att kontrollera.
Åtta år har gått sedan Fabio Conticellos bror pekade ut två maffiamedlemmar i domstolen. En av de dömda är nu släppt ur fängelset. De polisbilar som länge stod parkerade utanför San Francesco under restaurangens alla öppna timmar åker nu bara förbi med jämna mellanrum för att kolla läget. Brodern har fortfarande livvakter, trots att han bor i Milano.
Fabio Canticello har inte hört av maffian sedan rättegången.
– Men ibland känner jag på mig att vissa människor inte är här för att köpa mat. Man lär sig att tolka blickar, förklarar han.
Om oron tar över finns ett snabbnummer att ringa. Då kommer livvakter och eskorterar honom till eller från jobbet. Men han har tackat nej till beskydd dygnet runt. Guldringen på hans vänsterhand symboliserar orsaken. Personliga livvakter skulle påverka hans fru och son för mycket, familjelivet skulle inte längre bli normalt. Han hoppas att åren i fängelse ska vara tillräckligt för maffiamedlemmarna för att inse att det inte är värt att hämnas.
– Men vi är ändå i Palermo och här kan allt hända.