Therese Eriksson: Landet Brunsås - vilken soppa!

Redan efter det första avsnittet av nya matprogrammet Landet Brunsås blåste det upp till debatt i medierna. En del kritik mot serien, visst, men framförallt kom diskussionen att gälla huruvida man får använda sina "vänners" statusuppdateringar på Facebook i journalistiska texter eller ej - efter en text i Expressen av Björn af Kleen där han gjorde just det. Nu går debatten vidare om rätt och fel i journalistiken, men själva brunsåsen har liksom runnit iväg och lagt sig någonstans i utkanten av hela samtalet.

Så, hur var det egentligen med tv-programmet? Här har man satt den annars så eminenta matskribenten Lotta Lundgren att tillsammans med Erik Haag och Henrik Schyffert "utforska svensk matkultur". Varför Lundgren ska flankeras av just de här två herrarna är en gåta. Nej, jag skojar bara, jag vet förstås att de ska locka tittare. Men hade det inte varit roligt om de också tänkt en smula på att göra något för att hålla samma publik kvar framför teven programmet ut?

Landet Brunsås är - ursäkta - en soppa. Det är en tom, tramsig och pinsam tv-produktion som aldrig hade fått se dagens ljus om inte herrarna Haag och Schyffert hade uråldriga meriter att leva på fram till pensionsåldern. I första avsnittet lagar Schyffert O'boy och limpmacka hemma i köket, medan Haag fredagsmyser med tacos.
Lotta Lundgren får berätta sanningen om svenskars benägenhet att ta till sig nya maträtter: det beror på att vi innan industrialiseringen hade det så eländigt. Samma förklaring ges för övrigt även i avsnitt två, den gången på frågan om varför vi gillar färdigmat så mycket. Såja. Det var kunskaperna det, själva utforskandet. Erik Haag spexar i sombrero ena veckan, den andra kör han runt med ett dött vildsvin på bilflaket.

Är Landet Brunsås ett matprogram eller ett humorprogram? Vill man förmedla riktiga kunskaper eller bara en halvtimmes avspänd drift med matstereotyper? Jag gissar att man vill göra både och. Det funkar inte.
Varför är det möjligt för en sådan som Henrik Schyffert att ställa sig i teve och haspla ur sig några skojfriska formuleringar om varför svenska killar gillar att käka thaimat (för att de önskar att de var på en thailändsk strand med massa brudar, är svaret på frågan, för den som undrar)? För att han är Henrik Schyffert förstås.
Hans Killinggängskollega, Andres Lokko, skrev om vikten av att våga ge upp häromveckan: "Att ge upp är något av det finaste och samtidigt mest otacksamma man kan göra" (SvD 17/1). Det var en viktig iakttagelse. Men sen kopplade han samman det med just Killinggängets lansering av sajten Spermaharen, som skedde under rubriken "Vi sänker ribban!". Lokko verkade tycka att en sänkning av ambitionsnivån var lika rakryggat som att ge upp. Vilket felslut.

Det är inte okej att sluta anstränga sig. Inte om man gör något inför en publik. Och Landet Brunsås är ett utmärkt exempel på hur man gör när man inte anstränger sig. Såväl Schyffert och Haag som Lundgren har sänkt ambitionsnivån här. Men framförallt har SVT gjort det, som inte nänts få till en produktion som tar sin publik på allvar.
Att macka och O'boy är det godaste som finns behöver jag inget tv-program för att fatta. Och förmodligen ingen annan heller.