– Det känns både vemodigt och rätt att sluta nu, jag tycker ju om jobbet och mina arbetskamrater här på teatern. Men livet är ändligt och jag behöver utveckla mitt eget konstnärskap, säger han när vi ses i teaterchefsrummet en majeftermiddag.
Hans är lite rödögd och det visar sig vara en attack av pollenallergi. Han håller också på att hämta sig efter valborgsfestligheterna, där han gick ”all in” vad gäller Uppsalatraditioner. Förutom valborgsfirande var han med på balkongen på Carolina Rediviva vid tretiden, stående vid sidan av universitetets ledning.
Det var mycket som var nytt för honom då han som 36-åring blev konstnärlig ledare och vd för Uppsala stadsteater. Visserligen hade han arbetat som regissör både inom fria teatergrupper och på större teaterinstitutioner, såväl i Sverige som utomlands och han höll precis på att klippa ihop en tv-serie för SVT, ”Mästerverket”. Men teaterchef hade han aldrig varit.
– Jag kommer alltid att vara tacksam för att jag fick den här möjligheten, att flytta till en annan nivå i livet. Under mina år som ung frilans brottades jag med krävande kast mellan konstnärligt självtvivel och kreativt skapande. Åren här i Uppsala har gett mig en helt annan stabilitet och självkänsla.
Han inledde sitt chefsskap med att fara runt på arbetsplatser och andra ställen för att presentera sig och sina planer för teatern. Och för att berätta att kultur är en jämförelsevis liten kostnad för det allmänna, men en klok investering som ger mycket tillbaka i form av gemensamma upplevelser för teaterbesökarna, drömma och dikta för en stad som alltmer präglats av framtidstro.
– Svarar jag tråkigt, undrar han plötsligt.
Och jag tillstår att ibland låter det floskelrikt. Hans språk har polerats under de nio år som gått sedan han nästan dansade in genom dörrarna på Uppsala stadsteater för att ta chefsstolen i besittning.
Då var det helt nytt för honom att formulera en vision. Men det gjorde han: ”Uppsala stadsteater skulle bli Sveriges främsta konstnärliga teater” var den första punkten att förverkliga. Han går igenom sina andra punkter han skissade då: Repertoarteater skulle införas där flera olika föreställningar skulle vara igång och byta av varandra på scenerna under längre tid (check), varumärket moderniseras (check, bland annat infördes ett till p i Uppsala i logotypen). Hit skulle utländska regissörer inbjudas, en internationell festival skulle hållas och huset skulle sjuda av projekt och kreativitet (check).
Den internationella performancefestivalen Tupp startades 2009. Under tre år gavs extra bidrag till den från Kulturrådet och den genomfördes även ett fjärde år, men sedan kom en finanskris som drabbade även ekonomin på Stadsteatern.
Men hans löfte om mer dans då? Cullbergbaletten har gästat, några av Tupps gästspel kan rymmas inom dansgenren och Dansfiket har huserat några gånger i Teatercaféet. Men någon regelbundenhet blev det inte. Inte blev det så mycket av nattklubb, eller poetry slam heller.
– Det är saker vi har jobbat med och presenterat, men inte på någon kontinuerlig basis. Det har handlat om prioriteringar. Jag lärde mig från början att aldrig gnälla inför ägarna, att inte klaga över ökade kostnader och minskade anslag. Det handlar snarare om att visa vad vi kan göra inom de ramar vi har, säger Linus Tunström.
– Det finns en fin känsla här i huset av att vi gör detta tillsammans, vi älskar teater allihop. Men jag har också lärt mig att vi inte behöver vara så ängsliga och vänta på att finansieringen ska vara färdigutredd innan vi börjar med något. Varje sak vi har kastat oss ut i har faktiskt lett vidare på något sätt. Till exempel våra internationella samarbeten som sedan ledde till att vi fick åka på festivalen i Colombia med ”Fanny och Alexander”.
Fast tiden runt omorganisationen som han genomförde 2010, efter finanskrisen, var tung. Några av personalen fick gå.
– Det var smärtsamt och en tid av omprövning, hur skulle teatern överhuvudtaget jobba?
Men nu konstaterar han att antalet anställda skådespelare har ökat från 35 till 70 per spelår – därav 12 fast anställda – och att publiksiffrorna stiger. Det senaste året (2015) har det varit 84 000 som besökt någon av Stadsteaterns föreställningar, inklusive gästspel och andra events. Det kan jämföras med åren före hans tid, då publiksnittet låg runt 60 000.
– 2014 var ett rekordår med 96 048 personer. ”Cabaret” som vi gav då, verkar ha berört många.
Likaså har intresset från Stockholmspressen ökat.
– Allt detta sammantaget har gjort att vi har kunnat skapa en bredare repertoar, från det riktigt smala och experimentella till det mer publikfriande med till exempel musikteater, allt dock med tanke bakom, brasklappar han sig själv.
Han tycker sig ha märkt att fler yngre ser teater och alltjämt ger det honom en glädjekick att vara i foajén en kväll när det spelas på Stadsteaterns alla scener.
Dottern Ariel, nu 4,5 år, har kommit till världen under hans år som chef. I sommar ska de vara på Koster och leka i farmors (konstnären Lena Cronqvist) ateljé och krabbfiska.
– Jag brukar läsa för henne och så leker vi med hennes My little pony-hästar. Hon bestämmer vad vi ska göra, till och med vad jag ska säga. Det är faktiskt hon som regisserar mig, berättar Linus Tunström leende.
Citatet ”det ska fan vara teaterdirektör” från romanen ”Ett resande teatersällskap” är något teaterchefer suckar ur sig då och då. Men Linus Tunström verkar allt annat än trött. Snarare nöjd över att lämna över en synnerligen livsduglig institution till nästa teaterchef, Petra Brylander, som börjar i augusti.
– Ett mål var ju att skapa en konstnärlig teater som märks i teatersverige och det får man väl säga att vi har gjort. Länge var det en punkt på min checklista som återstod, att ha gästspelat i internationella sammanhang. Men nu i vår deltog vi på en av världens största teaterfestivaler, i Bogota, Colombia med ”Fanny och Alexander”.
På måndag väntar en farvältillställning på Stadsteatern med personalen. I höst ska han först regissera Gogols ”Revisorn” i Düsseldorf och lite senare ”Romeo och Julia” på Stockholms stadsteater. Där ska han också ingå i ett konstnärligt råd, samt har avtalat att regissera en föreställning per spelår fyra år framöver.
Annars hoppas han få lite tid över till att arbeta med att finansiera ett långfilmsmanus som är skrivet redan. Cannespriset för debutkortfilmen ”To be continued” (1999) gav mersmak för filmskapande.