På fredagen publiceras Göran Lambertz nya bok "Quickologi", som redan före publiceringen fått hätsk kritik för att snedvrida sanningen kring fallet. I boken ger justitierådet sin syn på fallet Thomas Quick och driver tesen att de åtta fällande morddomarna inte kan kallas en rättsskandal. Leif GW Persson, professor i kriminologi, anser att Lambertz balanserar på gränsen mellan vad som är lagligt och inte och kallar argumentationen ”vettlös”. Men för UNT berättar nu Göran Lambertz hur han ser på hanteringen av fallet.
Hur känner du inför kritiken av din bok?
– Kritiken har utgått från att det var en rättsskandal i Thomas Quick-fallet och att jag haft fel när jag har hävdat motsatsen. Men i min bok så visar jag tydligt att det har rört sig om en stor villfarelse där man har missförstått vad som hände. Bevisen räckte, det fanns ingen manipulation och det har i tidigare böcker om fallet ljugits om fel som skulle ha förekommit under rättsprocessen.
Du skriver att du förstår att din granskning kan innebära ett misstänkliggörande mot Sture Bergwall?
– Jag säger inte att han var skyldig men jag förstår såklart att det jag säger gör att många kommer att uppfatta det som så.
Men är det inte vad du menar? Att han är skyldig?
– Det jag säger är bara att bevisen räckte och att rättsväsendet skötte sig. Han är nu frikänd och ska även betraktas som det. När Quick dömdes skötte rättsväsendet sig men sedan vände opinionen och medierna har varit en stor del av det. Vilket har gjort att alla har trott att han har blivit felaktigt dömd – och så var det inte.
Sture Bergwalls advokat Thomas Olsson hävdar att du genom boken bryter mot Europakonventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna som anger att var och en som blivit anklagad för brott ska betraktas som oskyldiga till dess att skulden lagligen fastställts. Vad säger du om det?
– Dels är det staten som inte får bryta mot det, och jag är inte staten. Sedan har jag rätt och det kan man lätt se om man granskar materialet. Och då får jag även säga som jag gör i boken.
Din dåvarande roll som justitiekansler spelar inte in i detta?
– Jag var justitiekansler när jag granskade fallet och läste in mig på det. Jag hade därför den kunskapen och var nära materialet. Men jag säger inte detta som justitiekansler utan som privatperson.
Hade du kunnat säga som du gör om du varit justitiekansler idag?
– Ja, det hade jag. Då ska man säga som det är. Man ska alltid avslöja villfarelser och lögner och ibland har man ett särskilt ansvar för detta, som justitiekansler exempelvis.
Du säger att de som har arbetat med fallet lidit svåra beskyllningar. Men du anklagar bland annat Hannes Råstam för att spela Sverige ett practical joke med sin bok. Är inte det lika allvarligt?
– Jag har inte sagt det. Vad jag har sagt är att jag undrat varför han skrev så mycket som inte var sant. Varför vilseledde han oss rakt igenom? Ville han skämta med oss? Men sedan kom jag fram till att nej, han trodde nog att han hade rätt och förvred därför sanningen för att det än mer skulle se ut att stämma.
Påverkar det dig något att Hannes Råstam har gått bort och själv inte kan svara på det du skriver?
– Det är klart att det väger in och det är ytterligare ett dilemma. Men jag hoppas att alla som står på hans sida kommer att göra det de kan för att försvara honom. Jag pekar ut 40 faktauppgifter där han har farit med osanning – och det är sanningen. Om en författare haft så stor inverkan på ett ärende som Hannes Råstam haft i fallet Quick, det var nästan han som drog igång hela den här villfarelsen, då måste man gå till botten med det och det gäller även om författaren till denna bedrägliga bok har avlidit.
I din bok skriver du om Hannes Råstams "Fallet Thomas Quick - att skapa en seriemördare" att "Han visste att hans tid var utmätt, cancern växte i hans kropp. Kan han ha tänkt att 'nu ska jag dra på så mycket jag kan, så får vi se hur långt det bär'". Leif GW Persson menar, bland annat, att detta inte är sant eftersom Hannes Råstam inledde arbetet flera år innan han fick cancerbeskedet.
– Ja, det stämmer. Han inledde arbetet kanske 2007-2008 och fick beskedet först 2011. Men han skrev inte boken förrän i slutet så under större delen av skrivandet visste han om sin cancer.
Är det inte problematiskt att spekulera i att Hannes Råstam ville dupera hela Sverige när han inte kan svara för det?
– Nej, han var min vän och jag ville göra detta på ett ömsint sätt. Så jag funderar kring det. Och jag är klart ledsen för hans barns skull.
Tror du att opinionen kommer att förändras när folk nu själva kan läsa din bok och skapa sin egen uppfattning?
– Läser man boken kommer man att förstå. Det kanske tar ett tag innan vinden har vänt helt men viktigast är att medierna tar till sig detta. Det finns hederliga medier och så finns det ohederliga sådana. Och detta hänger på att de hederliga medierna och journalisterna kan få genomslag. Ansvaret är helt och hållet mediernas. Så jag hoppas att journalister, redaktörer och recensenter läser boken. Men så länge de som gjort alla fel och vill försvara sig får dominera medieflödet kommer inget att hända.