Laleh som spretar mindre

Laleh Pourkarim är en artist som håller hårt på sin musikaliska integritet och gör lite som hon vill. Hon vägrar bestämma sig för språk — och varför ska hon det när det går precis lika bra att varva engelska med svenska — och låter dov poprock stå bredvid trubadurkluriga visor. För detta blev hon musik-Sveriges nya älskling med debutalbumet som kom förra året.Nu är det uppföljardags och Laleh kostar på sig att bli aningen mer enhetlig. Cornelisvisorna är borta, här finns ingen härligt kringelikrokig Storebror, utan i stället mer drömsk rock. Som alltid fascinerar rösten, hon tuggar på orden och antingen spottar ut dem, eller låter dem välla ut i en mjuk ström. Minsta lilla nyans, som ett speciellt uttal, får ta plats och vara viktigt.@3a Text:Arrangemangen är dova, man misstänker att Laleh velat fånga en stämning av spontant liveframträdande. Men det är ändå albumet svaghet.Att vara modern är förstås inget självändamål, men ibland låter produktionen lätt daterad. På bästa spretiga vis finns här trots det flera favoriter att växla mellan under lyssnandets gång och bland annat vackra November sticker ut som ett av de mest inspirerade spåren. Där lättar det murriga, tempot ökar och man börjar leka med tanken på vad Laleh skulle kunna åstadkomma i samarbete med någon påhittig rockproducent. Kanske skulle det lyft Prinsessorna ytterligare ett snäpp.