Laleh är en artist som tagit god tid på sig att växa till sig. Från början kunde jag bli irriterad på hennes otroliga spretighet. Visst, den hade sin charm och det är kul med artister som inte låter sig begränsas av genrer, men ändå. Jag längtade efter att Laleh skulle utforska ett spår och liksom göra det ordentligt.
Sedan gick tiden och det blev år 2011. Laleh blev allas favorit i tv-programmet Så mycket bättre och började arbeta med albumet Sjung. Det blev en vändpunkt, ett avstamp för resten av karriären. I tv var Laleh makalös på att tolka andras låtar. Skapandet inom de redan givna ramarna tog fram det bästa hos en artist som annars gjort sig känd som en som alltid gör allt själv och som i alla lägen värnar sin frihet att göra precis som hon vill.
På albumet Sjung och – framför allt – på nya albumet Colors är det som att hon själv hittat egna ramar att arbeta inom. Hon är fortfarande spretig, men infallen är subtilare än att bara tvärt byta genre. Eller ja, egentligen är infallen minst lika vilda som förr, men de är helt enkelt mycket mer ... sofistikerade.
Det går att dela upp Colors i två delar: den svenska och den engelska. På det stora hela har de tre svenska låtarna ett barnsligare uttryck, från sommarpsalmsliknande Din stund på jorden till gulliga rädda världen-låten Goliat. (En framtida barnfavorit?) Gesterna är tydliga, soundet skulle passa i ett melodifestivalfält.
De engelska spåren är fler och starkare. Fastän musiken låter helt annorlunda kan man dra paralleller till The Knife eller Björk, de har samma sätt att inte låta trender eller fördomar styra vilka ljud, vilka sound som är ”passande” eller ”fina”. Laleh drar sig inte för att låta en jazzig pianolåt, Return to the soil – så bra sjungen! – ha ett psykedeliskt brus som man måste lyssna noggrannare för att tänka på och som egentligen inte alls passar in. Stars align är snygg pop i bästa Alphaville-stil, att lyssna på den är som att bli barn på 1980-talet igen. Singeln Colors har den rätta svulstiga refrängen för att bli en av hennes största hits. Dark shadows är mer än lovligt Beatles-ig.
Själv längtar jag efter att se Laleh live igen. Live får hennes musik en teaterdimension som man sällan ser på popscener. Colors kommer att göra sig perfekt i ett sådant sammanhang.