Det var i september 2008 som P O Enquists självbiografiska bok Ett annat liv skulle komma ut. På Kulturnatten bjöds han och jag in av universitetet för ett estradsamtal, och hela aulan fylldes av människor, som ville höra honom själv berätta om sitt liv. Ett liv som spänner över många geografiska platser, många dramatiska händelser både politiska och privata, som börjar så bra och går så illa, och så ett mirakel, en återuppståndelse, och efter detta förnyad skaparkraft.
Som läkare och medicinhistoriker har jag haft anledning att förundras över de många medicinska och medicinhistoriskt intressanta motiven i P O Enquists författarskap. Det handlar om medicinhistoriska miljöer i 1700-talets Danmark, 1800-talets Tyskland, förra sekelskiftets Paris, 1930-talets sjukstuga i Bureå i Västerbotten, ett svenskt interneringsläger för baltflyktingar efter kriget, 1960-talet på Akademiska sjukhuset i Uppsala, 1980-talet på Huddinge sjukhus i Stockholm och vårdhem på Island och i Danmark.
Det handlar om många människor med lidanden och passioner, med fysiska och psykiska sjukdomar, med förhoppningar om lindring och läkning, om återuppståndelse. Och om kärlekens kraft.
Den här essän berör något om bakgrunden till den diktade läkaren, magnetisören, hypnotisören, och något om författaren. Den som gör gott, och den som gör ont. Den som lyckas, och den som misslyckas. Den högmodige och den ödmjuke. Den som ”injagar förtroende” och den som sviker. Ofta är det olika personer, ibland ryms de alla inom samma person.
Doktor Albert Hultman
Den 1 januari 1933 tillträdde doktor Albert Hultman provinsialläkartjänsten i Bureå distrikt i Västerbotten. Därmed blev han också ansvarig för sjukstugan i Bureå. Knappast anade han då att han skulle bli inskriven i den svenska litteraturhistorien som P O Enquists faders baneman.
Albert Hultman var född 1895 och en allmänt omvittnad klok och sympatisk människa och betraktades som en i bästa mening folklig läkare. Han blev medicine kandidat i Uppsala 1919 och medicine licentiat vid Karolinska institutet 1926. Som vanligt var tjänstgjorde han först kortare perioder vid en rad sjukhus, Vänersborg, Sabbatsberg, Falun, Avesta, Smedjebacken, Högbo sanatorium, innan han kom till Bollnäs lasarett under drygt tre år. Han hade ett tiotal månadslånga vikariat som provinsialläkare på olika platser innan han fick Bureå. Man kan inte säga att han var oerfaren. Men han var ensam. Han hade stöd av sjuksköterskor och vårdbiträden, men han hade ensam det medicinska ansvaret för patienterna dygnet runt, vardag som helgdag.
I Ett annat liv framträder Albert Hultman som arketypen för den ensamme läkaren som säkert vill väl, men som misslyckas gång på gång, i alla fall med familjen Enquist.
Först är det ”döpojken”, P O:s storebror, som föds med navelsträngen runt halsen, och som dör strax efter förlossningen. Sedan är det pappa Elof, som doktor Hultman opererar för blindtarmsinflammation, men som också dör efter några dagars svår pina. Orsaken kan man spekulera i, varbildning, tarmvred eller, som P O Enquist själv misstänker, porfyri (en ärftlig sjukdom som framför allt förekommer i Norrland).
Detta är fruktansvärda upplevelser för patienter och anhöriga. Man kan ana att doktor Hultman själv inte var oberörd av händelsen. Enligt vad den nyblivna änkan fick höra lovade han att inte operera mera på sjukstugan. Dock var det denna ”Dödens doktor” som senare i en blodig seans avlägsnade den faderlöse sonens tonsiller, men utan andra komplikationer.
Doktor Hultman var också ansvarig läkare vid den uppseendeväckande Enquistska bortbyteshistorien. Detta tema återkommer på många ställen i P O Enquists böcker. Så länge blivande mödrar förlöstes i hemmet existerade knappast någon risk för förväxling. Men på Bureå sjukstuga föddes en kusin till PO, som blev bortbytt med en annan gosse. Händelsen ledde till domstolsbeslut att barnen skulle bytas tillbaka, trots att det hunnit gå flera år. Det ledde också till riksdagsbeslut om att nyfödda före avnavlingen skulle märkas ordentligt med band, vilket är en självklarhet i dag.
Doktor Hultman var en uppskattad läkare som under alla år i Bureå säkert lyckades hjälpa många människor. Men det som nu går till historien är hans misslyckanden inom familjen Enquist.
Franz Anton Mesmer
Magnetisörens femte vinter handlar om Friedrich Meisner, en kringströvande läkare och magnetisör, och Claus Selinger, en skolad läkare som börjar tvivla på meningen med sitt yrke. Meisner har lånat drag av Franz Anton Mesmer (1734–1815), som läste teologi, juridik och medicin och disputerade 1766 efter femton års studier. Han hade en framgångsrik läkarpraktik, men blev inspirerad att pröva magnetism. Han reste runt i Europa och demonstrerade det helande fluidum som strömmade från magneten och så småningom direkt från honom själv.
De skolade läkarna gick till motattack, först i Wien och sedan i Paris. De försökte avslöja de magnetiska fenomenen som resultat av ren inbillning. I dag vet vi att suggestion och hypnos kan påverka många människor, men det har inget med magnetism att göra. Genom kontrollerade studier med slumpvisa val av verksam substans eller placebo kan placeboeffekten utskiljas, det vill säga den effekt jag får när jag själv och doktorn tror att behandlingen har effekt.
I romanen ställs magnetisören Meisner mot läkaren Selinger, som drabbats av vanmakt över sin oförmåga att hjälpa. Selingers dotter förlorar sin syn och i sin förtvivlan vänder sig fadern till magnetisören, som först lyckas, sedan misslyckas.
Risken att misslyckas återfinns i ett minne från PO Enquists egen ungdom, då han kallas upp på scen för att vara medium åt en kringresande hypnotisör. Kanske fungerar suggestionen, men viktigare är hans upplevelse av solidaritet med den tafflige hypnotisören. I pjäsen Magisk cirkel, i Tre pjäser 1994, framträder också en hypnotisör, som i verkligheten var far till regissören Bille August. Hans märkliga föreställningar på den svenska landsbygden blir varje kväll till en hisnande balansgång mellan att lyckas och misslyckas.
Budskapet kan tolkas som att en misslyckad magnetisör är lika illa som en misslyckad läkare. Även en läkare bör kunna använda sin suggestiva potential för att hjälpa sina patienter. På samma sätt måste en författare ge de skrivna orden en magisk och suggestiv kraft för att nå fram till läsaren.
Jean-Martin Charcot
I romanen Blanche och Marie är den tredje huvudpersonen, vid sidan av Blanche Wittman och Marie Curie, den berömde läkaren J-M Charcot (1825–1893), som kommit att kallas neurologins fader. I Paris hade Philippe Pinel (1745–1826) tidigt ifrågasatt sinnessjukvårdens omänsklighet. Denne Pinel var Charcots förebild, när han från 1862 påbörjar sin banbrytande kartläggning av neurologiska sjukdomar bland de intagna på sjukhuset La Salpêtrière i Paris.
Charcot leder sjukhuset från att vara en kaotisk asyl för fem tusen psykiskt sjuka och socialt utslagna människor till att bli en världsberömd neurologisk klinik och ett forskningssjukhus. Tillsammans med sina kolleger definierar han en rad dittills okända neurologiska sjukdomar. Hans föreläsningar i patologisk anatomi och klinisk neurologi blir mycket uppskattade och lockar många åhörare.
Så småningom blir han alltmer intresserad av fenomenet hysteri och börjar använda suggestion och hypnos för att bättre förstå en del av sina kvinnliga patienters reaktionsmönster. Han är nu på ett sluttande plan. Han överskrider gränsen mellan läkare och charlatan.
Blanche är hans favoritmedium. Hon är följsam under hypnosen och reagerar på rätt sätt vid olika tryckningar mot hennes kropp. Han använder henne om och om igen vid sina föreläsningar, som också öppnas för allmänheten.
P O Enquists farmors mor såg sex av sina sju barn dö i difteri inom en månad 1873, blev tokig, tog kniven och sitt yngsta barn och gick hemifrån. Hon hejdades på vägen och hölls sedan inlåst i sitt hem i 27 år. Fanns det något alternativ? Vid denna tid hade Västerbotten endast fyra celler för sinnessjuka i Umeå och sex i Skellefteå. De användes för oroliga, våldsamma patienter och för dem som inte hade familj eller där familjen tog avstånd från den sjuka. För alla andra var det skonsammast att få stanna inlåst i hemmet. Utom räckhåll för både läkare och charlataner.
Johann Friedrich Struensee
År 1999 utkom Livläkarens besök och blev en kolossal framgång både här hemma och utomlands. Boken inleds på följande sätt: ”Den 5 april 1768 anställdes Johann Friedrich Struensee som den danske konungen Christian den sjundes livläkare, och avrättades fyra år senare.” Här kan man verkligen ställa den fråga, som löper som en röd tråd genom P O Enquists självbiografiska bok Ett annat liv: Hur kunde det som började så bra, gå så illa?
J F Struensee (1737–1772) var praktiserande läkare i Altona, när han genom en vän vid det danska hovet blev kallad som livläkare till den fysiskt och psykiskt sköre Christian VII.
Struensee var utbildad i Halle och disputerade på avhandlingen Om riskerna vid felaktiga rörelser av lemmarna. Han tillhörde en krets av frisinnade upplysningsmän, som ville befrämja vetenskapens utveckling mot rationalism och empiri och befria människan från helvetesfruktan och andra religiösa dogmer.
Han vann konungens förtroende och drottningens kärlek och blev snart den mäktigaste personen i landet. Han påbörjade ”den danska revolutionen” och skrev på kort tid 632 politiska dekret, som skulle återge det förtryckta danska folket dess frihet. Dock nådde han inte ända fram. Livegenskapen fanns kvar när han fängslades och fördes till stupstocken.
I dödscellen begrundar han sitt öde. Hur kunde han, en vanlig människointresserad läkare från Altona, som redan i barndomen lärt sig att högmod var näst intill en dödssynd, få sådan makt att han bara såg det stora politiska spelet och flydde från det enkla folket? Hur kunde han ”glömma människornas ansikten”? Han ville vara en god läkare, men blev en politisk charlatan.
I P O Enquists böcker möter man många läkare och charlataner, fysiskt och psykiskt sjuka människor, olika former av diagnostik och behandling, många olika vårdmiljöer. Man kan se paralleller mellan dessa medicinska motiv och författarens eget liv och egna erfarenheter. Jag hoppas kunna återkomma till detta.
I Ett annat liv kan man läsa att den enda film som gossen såg före 16 års ålder var Kan doktorn komma? byggd på en bok av lappmarksdoktorn Einar Wallqvist, en skolad praktiker och suggestiv berättare. I PO Enquists författarskap kommer doktorn påfallande ofta.
Kerstin Hulter Åsberg
är överläkare, docent i internmedicin, och sedan 2009 adjungerad lektor i medicinsk historia vid Institutionen för neurovetenskap, Uppsala universitet.