John sjögren: Läkande lyssning - The Waterboys

Under sommaren har det här i UNT gått en serie om läkande läsning, där några skribenter berättat om böcker som på ett eller annat sätt verkat terapeutiskt eller betytt något alldeles särskilt för dem. Det har varit intressanta och personliga texter. Man skulle dock kunna tänka sig en lika, om inte än mer, spännande uppföljare: Läkande lyssning. Musik har ju en emotionell kraft och direktverkan som ingen annan konstart riktigt har. Det är svårt att överträffa musiken när det kommer till just läkande och lindrande effekter. Man kan en aning fördomsfullt tänka sig namn som skulle kunna dyka upp i en sådan serie: Bach, Mozart, Coltrane. För mig skulle valet dock ha varit självklart. Jag vet inget stycke musik som verkat så läkande på mig som de sex och en halv minut som utgör This is the Sea, denna besvärjelse till låt med The Waterboys, bandet som i kväll gör en exklusiv klubbspelning på Katalin.

This is the Sea är titelspåret på den brittiska gruppens tredje album från 1985, av många ansedd som höjdpunkten på det inledande skedet av deras karriär, kallad för big-music-perioden. Benämnd så helt enkelt för att det rör sig om, till både ljudbild och känslouttryck, stor musik. Egentligen är låten simpel, en enkel komposition med likartade verser som upprepas. Men intensiteten och känslan i Mike Scotts sång och text är så drabbande att det är näst intill omöjligt att värja sig mot dess kraft.

I själva verket handlar väl den här typen av starka konstnärliga upplevelser väldigt mycket om timing. När jag först hörde This is the Sea gick jag genom en jobbig period i mitt liv och det var som om varje ord Scott sjöng talade direkt till mig, var precis vad jag just då behövde höra, förmedlade känslor jag längtade efter att få bekräftade.

Än i dag har jag svårt att formulera vad det var som berörde, och fortfarande berör, mig så djupt. Jag vet inte ens om jag kan säga vad låten faktiskt handlar om. Men kanske handlar det om samma sak som tilltalar mig så starkt i exempelvis den tidiga svarta gospelmusiken; kampen och förmågan att förvandla den djupaste förtvivlan till tro och förtröstan. Ja, vetskapen om att det faktiskt är möjligt att transformeras.

This is the Sea är en kampsång, en låt om befrielse, kanske en beskrivning av att växa upp. Varje vers avslutas med de tvetydiga, frammässade, raderna: ”That was the river / This is the sea”. En bild av befrielse, hur den begränsade floden rinner ut i det ändlösa havet. Samtidigt en bild av det ansvar som friheten och vuxenskapet för med sig. Havet är här långt ifrån något entydigt positivt. Att stå framför havet, framför det stora vuxenlivet, är att stå inför något vackert, fritt men ogripbart, något oändligt mycket större och svårare än den avgränsade floden, det lilla inrutade livet. Det är den där dubbeltydigheten som gör att jag aldrig blir riktigt färdig med den där låten. Men mest av allt är det känslan av transformation, att man genom kamp kan förvandlas, via floden nå havet.

That was the river. This is the sea.