Lisa Werlinder är mest känd som skådespelare. Men i höstas kom debutalbumet Ett minne blått och avslöjade en kanske ännu tryggare arena: musikens. Personligt och roligt berättar hon om episoder från barndomens Uppsala, där kommunala musikskolans blockflöjt tidigt byttes mot en tung saxofon, som hennes bror måste kånka på.
Musikhögskolan gav färdigheterna som puttat henne fram till utmaningen att skriva ett knippe sånger på svenska – musik med en alldeles egen ton. En jazzig feel good-pop med inslag av folkton och mycket 60-talsinfluenser. Gäst i kväll är Peter Asplund som förgyller aftonen med karismatiska trumpetsolon. Och det är här, på scenen, som musiken får liv! Plötsligt blir det lite snälla på albumet kaxigare, det mjuka ösigare.
Lisa Werlinders självklara publikkontakt gör också mycket till för att musiken faktiskt upplevs som mycket intressantare live än på det välgjorda men lite lagom-jämna albumet. Musiken är allra bäst just när svängarna tas ut åt det rena jazzhållet, och den svenska texten till Vad vet vi om kärlek (You don’t know what love is) når poetiska höjder.
Lisa Werlinders röst är mjuk, behaglig, ljus och vacker – och i de lägre registren in till förväxling lik Monica Zetterlunds! När Monica Z dock själv dyker upp i En barfota tur längs Norr Mälarstrand är musiken inte riktigt Monicas, utan en lite sövande, ljummen, mer sentida svensk pop.
Det är lagom-stilen som både är styrkan och svagheten hos Lisa Werlinders låtmaterial. Hon har hittat sin särart och sitt språk där melodier och texter är kongeniala, som i Ett minne blått. Allt är välkomponerat och proffsigt framfört. Men lite för motståndslöst. Det finns inget som river. Men ändå: helheten sticker ut som ny, egen och annorlunda.
Så faller jag plötsligt pladask för den lätta självironin i Lyckoland, om ”Lagom-Lisa en vanlighetsdag” som är ”kärleksfull och färgglad” i en värld där ”allt är möjligt”. Ja, då blir faktiskt även jag glad. Och det är sannerligen inget fel med det.
MUSIK
Lisa Werlinder, sång, Peter Asplund, trupet, Ida Sandlund, piano, Patrik Boman, bas, Calle Rasmusson, trummor
Katalin, onsdag
Bäst: När Lagom-Lisa tar ut svängarna
Sämst: När lagom-känslan blir för jämn