Ville man hitta ett exempel på hur attityder kan förändras dramatiskt kunde man knappast hitta ett tydligare exempel än synen på hiv och aids. Det började med den tidiga skräcken, hysterin, domedagsstämningen och hatet. Misstänksamheten, utfrysningen av de drabbade följdes av upplysningskampanjer, medicinska landvinningar och bromsmediciner. Sedan blev det tyst.
Epidemin fortsatte med fler offer än någonsin, men på andra kontinenter, hos andra folk. De krigssvarta löpsedlarna krympte ner till undanskymda notiser, om ens det. Såvida det inte gick att hitta en ny snaskig vinkling. ”Hiv-kvinnan” i Skåne var en sådan.
Bakom rubrikerna fanns Lillemor, för det är så hon heter. Om henne har Ingela Lekfalk gjort en film. En film om ett liv som löper parallellt med synen på hiv. Hon smittades 1986, behandlades under många år och fick så småningom de nya medicinerna. Virushalterna sjönk till en icke mätbar nivå, så låg att hon själv förträngde att hon fortfarande var smittsam. Hon skaffade man och barn, utan att säga något om sin hiv-smitta.
När mannen till slut får reda på det åtalas och döms hon till två och ett halvt års fängelse för att hon utsatt dem för risken att smittas.
Vi får följa henne under den tid då hon avtjänar sitt straff och sedan ska komma tillbaka till livet. Det är inte bara de egna skuldkänslorna som hon har emot sig utan även omgivningens förutfattade meningar och samhällets dubbla budskap. Hon döms till fängelse för att ha förtigit att hon har hiv men det första hon får veta i fängelset är att hon absolut inte får tala om att hon har hiv. Läkarna konstaterar att med medicineringen kan hon leva ett helt normalt liv och förvänta sig en normal livslängd. Samtidigt fastslår socialutredningen att hon är olämplig som mor eftersom hon ska dö. Vem ska inte det?
Hur kunde hon är inte bara en film om hiv. Den är framför allt en film om fördomar. Det är i sig en protest mot intoleransens uppsvällda rubriker att berätta filmen i en så vardaglig, lågmäld ton. Inga änglar, inga skurkar, bara människor.
När Lillemor gifte sig hade hon inte berättat om sin hivsmitta för maken. Det skulle dröja ytterligare nio år innan sanningen kom fram.