Caroline af Ugglas tycks ha en varm relation till Uppsalas livepublik. Sedan melodifestivalsuccén med Snälla, snälla har hon gjort fyra spelningar här, både med och utan kör, med stråkkvartett och med andra musiker. När hon på fredagskvällen återkom till Katalin för tredje gången inom loppet av ett år fick hon sällskap av fullt band och stråkkvartetten Stockholm Strings.
Spelningen inleddes med ett par låtar från det senaste albumet Vad var det jag sa, där hon har fortsatt på den inslagna vägen med lugna, välkomponerade melodier och personliga och jordnära relationstexter. Hennes riviga röst och ibland teatraliska scenmanér må vara som gjorda för ösiga Joplin-tolkningar, men just därför blir också uttrycket i balladerna mer sårbart och berörande.
De flesta låtarna drog åt det lugnare hållet, med vackert målande stråkar, diskret akustisk gitarr och vemodiga pianoslingor. Även de fyra Joplin-tolkningarna var tämligen återhållsamma. Energinivån blev därför något dämpad och lite av den lyster som präglat tidigare spelningar saknades, men med tanke på att af Ugglas nyligen tvingades ställa in spelningar på grund av en lunginflammation var det fullt förståeligt. Det lågmälda formatet ger något annat, men fungerar minst lika bra. Det passar af Ugglas och framhäver kvaliteten i hennes låtar.
Mellan låtarna ägnade hon sig åt avspänt småprat med publiken. Hennes mellansnack känns alltid spontant och orepeterat, som vore det mer kompisumgänge på ett café än kommunikation mellan artist och publik.
Fyra extranummer blev det och innan sista låten fick publiken önska vad de ville höra. Lite otippat kom förslag om Lilla flicka sorgsen från Joplin-skivan och Vacker väg från förra albumet. ”Jag gillar att ni inte är förutsägbara”, kommenterade af Ugglas, bara för att sedan i alla fall avsluta med Snälla snälla. Det är förståeligt att musikerna inte kan spela låtar som de inte har repeterat in, men de kunde åtminstone ha gjort ett försök.