Kristina Ohlsson, som tidigare har skrivit fyra deckare för vuxna, debuterar nu som barnboksförfattare. Och det med besked! Glasbarnen är en alldeles lysande bok för slukaråldern. Det är dock inte fråga om en deckare av klassiskt snitt, även om mysterier frodas även här.
Nej, Glasbarnen handlar mer om att med logik och förnuft avslöja de spökerier som hemsöker det gamla hus dit tolvåriga Billie och hennes mamma flyttar efter det att pappan dött i familjen. Ett ovanligt berättargrepp som tilltalar mig mycket - utan att för den skull förstöra spänningsmomentet i berättelsen.
Långt ifrån den populärkulturella genrens koder och flåsighet berättar Ohlsson istället lågmält och finstämt om hur Billie tillsammans med nya vännen Alladin och bästisen Simona börjar nysta upp det gamla husets historia. Samtidigt som hon försöker anpassa sig till det nya livet.
Som riktiga detektiver eller kanske snarare grävande journalister söker de sig fram till fakta, som de sedan lägger ihop. Det är bra, riktigt bra. För naturligtvis finns det logiska förklaringar till allt - om man bara ser efter.
Ja, till nästan allt i alla fall. För även efter att skurken avslöjats så svänger fortfarande taklampan i det gamla huset. I den krok där den unga olyckliga kvinnan en gång hängde sig av sorg efter att ha orsakat de sköra glasbarnens död. Likt en sorgsen utandning från de förgångna.