Lågmäld vardagsdramatik

Filmens färger är i ungefär samma färgskala som Roy Anderssons filmer. Fast det grågröna är en nyans blekare, liksom skirare. Det visar sig att färgskalan stämmer väl överens med huvudrollens Evas sinnesstämning. Det vilar en ödslighet, ett slags förlorat sjuttiotal, över hela hennes person. Hur hon sedan 14-års ålder varit heroinist och ändå lyckats få struktur på en tillvaro är en gåta.

Malin Crépin gestaltar sin Eva med stor trovärdighet. Den finns från den självsäkra gången under sin väktartjänstgöring till heroindosen hon trycker i sig på toaletten vid väktarnas omklädningsrum.

Mötet mellan henne och polisen Erik är ganska stumt. Bokstavligen. När deras relation sedan rullar i gång är det fortfarande inte med ord som de verkar nå varandra.
Ändå sugs man in i deras berättelse. Någonstans mitt i filmen finner jag att jag bryr mig om dem och hur det ska gå. Även Joel Kinnaman gestaltar sin Erik med trovärdighet och realism.

Några scener känns klichéartade. Det är till exempel många närbilder av stripiga hårslingor och brustna ögon och vi som sett Stefan Jarls Modstrilogi är välbekanta med dessa scener med narkomaner i hissar på Stockholms central.
Lågmält och intensivt berättar långfilmsdebuterande Beata Gårdeler en kärlekshistoria mellan en heroinist och en polis. Men det dramatiska bygget har några hål. Kanske är det för att jag inte läst Lotta Thells självbiografiska bok.

Lågmäld vardagsdramatik

Färgerna i I skuggan av värmen går i samma skala som i Roy Anderssons filmer. Det är långsamt och intensivt berättat, men med hål i dramaturgin, skriver Susanne Sigroth-Lambe.