Lågmäld gerillarörelse i Norrtälje

KRÖNIKA. Våren och sommaren känns avlägsen, jag vet. Men nog finns det skäl att så här på årets sluttamp aktualisera två intressanta debatter om barn- och ungdomslitteratur som pågick i våras, främst på DN:s barnkultursida.

Foto:

Kultur och Nöje2008-12-27 09:56
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Den ena handlade om barnböcker och genus. Går det att förena konstnärlig kvalitet med jämställdhetsambitioner var frågan? Något som de två barnboksförlagen Vilda förlag och Olika strävar efter med ett uttalat genusperspektiv på utgivningen. Självklart, menade vissa. Absolut inte, dundrade andra.
Motstridigt med andra ord. Och får man hoppas på en fortsättning under 2009? Att könsstereotyperna är tröttsamt vanliga i barnlitteraturen är ju uppenbart (även om det finns spännande undantag), men hur kommer man åt problemet?

Mer stillsam var debatten om ungdomsböcker som författaren och Norrtäljebon Katarina Kieri initierade. Hon var kritisk till den samstämmighet som tycks finnas kring vad en ungdomsbok är. Att så väldigt många - förläggarna, bibliotekarierna, bokhandlarna, till och med författarna - verkar överens om genrens ramar.
Just i ungdomsboksvärlden syns inte gränsöverskridarna till, menar hon, de som töjer på ramarna, och vägrar att inordna sig i omgivningens förväntningar. "Någon underjordisk gerillarörelse som spinner yra, konstnärliga planer är väl knappast något att hoppas på", skriver hon.

Författarna Johanna Thydell och Åsa Strollo Anderberg hängde på och var irriterade över den trånga genrebestämningen. Detta att ungdomsböckerna trängs ihop på en egen hylla, svår att hitta för läsare i andra åldrar. "Våra böcker kan ju läsas av alla", menade de.
Och det måste man ju verkligen hålla med om. I taket lyser stjärnorna (2003) av Thydell och Bryta om (2007) av Strollo Anderberg känner inga åldersgränser. För att inte tala om Kieris skimrande novellsamling Majas morsas kompis sambo - och andra noveller (2007). Fy så tråkigt om den tappar läsare på grund av en hyllplacering.
För övrigt tycker jag att Katarina Kieri är just en sådan gränsöverskridare hon själv efterlyser. En befriande obekväm författare som på sitt lågmälda vis glider undan kategoriseringar. Bara det att skriva en novellsamling för unga är uppstudsigt, en sådan ovanligt - svårsåld? - form.
Så jag vill påstå att den underjordiska gerillarörelsen trots allt lever och verkar, inte minst i Norrtälje.