Häromdagen satt jag vid frukostbordet och läste i DN om forskaren Eva Kjellanders nya doktorsavhandling Jag och mitt fanskap – vad musik kan betyda för människor. Här har hon djupintervjuat fans till tre band som enligt henne hör till genrer med låg status inom musikvärlden; hårdrockarna Kiss, boogierockbandet Status Quo och dansbandet Lasse Stefanz. Som motvikt lyfter hon upp Bruce Springsteens ikonstatus.
Både DN och Helsingborgs dagblad har uppmärksammat hennes forskning och lade själva till ett antal band som också platsar i facket ”låg status men älskade av fansen”. Namnen på DN:s lista var Takida, Hoffmaestro, Creed, Nickelback, Limp Bizkit och The Jonas brothers. HD tog även med Smokie, Volbeat, 50 Cent och Toto. Som enda kvinna fanns Britney Spears med på HD:s lista, ingen i DN.
***
Jag skickade DN över bordet till min sambo som reagerade på samma sak som jag. Varför inbegrep detta fenomen i princip inga kvinnliga artister? Vi började frenetiskt försöka komma på namn som skulle kunna passa på en sådan lista, men det var svårt. Antingen var de för ointressanta för den svenska publiken i dag (exempelvis Jennifer Lopez, Mariah Carey) eller så har de kultstatus och ett slags kredd trots att de tenderar att få dåliga recensioner (Madonna, Rihanna). Den kvinnliga artist som dyrkas av en särskild fanbase men anses ha låg status utanför denna sfär tycks helt enkelt inte finnas. Delvis kan det bero på att begreppet ”låg status” i detta sammanhang tydligare verkar gälla band och att det finns betydligt färre sådana med kvinnliga medlemmar. Men en annan del av förklaringen kan vara att kvinnliga och manliga artister ses ner på av olika anledningar.
***
Där band som Takida och Nickelback beskrivs som låg status på grund av sin smaklösa musik citerades kritikern som tyckte att Britney Spears var ”en mycket gammal ungdomsidol som hellre vill ligga hemma i soffan i en joggingoverall med pommes frites och en dålig film.” Det är snarare personen Britney Spears och inte hennes musik som har låg status. En svensk variant skulle kunna vara Carola. Få har något att anmärka på hennes musikalitet, ändå är hon ett kärt hatobjekt ute i stugorna. Andreas Ekström, en av författarna till Främling: en bok om Carola, sa till Svenska dagbladet:
– Om Carola Häggkvist kan man säga vilka elakheter som helst, det är fascinerande när man börjar titta med systematik på det. Det är väldigt sällan någon över huvudtaget talar om henne som musiker.
***
Att de respektive lågstatuslistorna bara innehöll manliga band kan naturligtvis bara ha varit en slump. Men nog väcker det tanken; kanske är nästa steg i jämställdheten inom musikbranschen att ha låg status på lika villkor.