Låg skrämselfaktor i Shyamalans nya thriller

Tiden tycks stå stilla någonstans runt förra sekelskiftet i The Village. Byborna firar fester som bröllop och byäldsten håller råd. Kvinnorna sopar förstubroarna och barnen leker. Runtom i skogarna bor De Som Vi Inte Pratar Om. Byborna passar sig för färgen rött, som sägs locka till sig de onämnbara och skrämmande skogsinnevånarna.Men även inom byns trygga väggar ruvar hemligheter och det blossar också upp lidelser där man kanske minst anar det. Att isolerade sekter kan bli grogrund för allt möjligt har vi ju lärt oss från Knutby under våren.Stämningarna i filmen är det egentligen inget fel på, knappast heller miljöbeskrivningarna. Men dialogen är stolpigt gammaldags och tempot segar. Skrämselfaktorn är inte heller speciellt hög. En gång hoppar jag till, men det är nog mest beroende på musiken. Manuset har helt enkelt alltför uppenbara brister.Den kvinnliga hjältinnan, spelad av Bryce Dallas Howard, ska föreställa blind, men hon verkar vara väldigt seende ibland. Adrien Brody gestaltar en "byfåne" vars psykologiska utveckling inte är särskilt trovärdig och Joaquin Phoenix unge Lucius tycks bära på stora gåtor vars lösningar vi aldrig får uppleva. I bleka biroller slösas storstjärnor som Sigourney Weaver och William Hurt bort.Med Sjätte sinnet ansågs M. Night Shyamalan vara ett geni i vardande. Och den filmen var en riktigt hyfsad rysare och kändes som en renässans för genren. Sedan har det tyvärr bara gått utför med hans följande produktioner som Unbreakable och Signs. Intrigerna blir alltmer urvattnade och skrämseleffekterna allt töntigare. Det är nog inget vidare att börja på toppen.