Läcker, livsbejakande och underhållande

Efter att ha sett musikaluppsättningar i både London och Stockholm trodde jag att jag var färdig med Mamma Mia!, musikalen baserad på Abbas hits. Men jag lämnar filmen lycklig, rörd och på ystert partyhumör trots att den innehåller samma stoff som tidigare. Den har till och med samma regissör som scenversionerna, Phyllida Lloyd, som härmed begår sin filmregidebut.
Den talade dialogen har givits lite större utrymme i filmen och givetvis har miljöskildringen en större realism. Vi är på en liten ö i Grekland och det är ljuvaste sommar. Aldrig har väl Medelhavet varit mer turkosblått, grekiska öklippor mer vindlande och byhusen lika rent vita som här, i det vykortsidylliska fotot.

Handlingen är förstås kvar med många smarta repliker och Donna i centrum. Hon driver en taverna och har uppfostrat en dotter ensam. Nu ska dottern gifta sig men är vilsen eftersom hon inte vet vem som är hennes pappa. Tre kandidater finns och dessa tre har dottern bjudit till bröllopet. Mamman har också bjudit sina två bästisar från ungdomstiden och det är med andra ord inte bara bäddat i gästsängarna på Donnas taverna utan också för romantiska förvecklingar.

Rollbesättningen är nästan osannolik. Det är faktiskt extra kul att se dessa stjärnor, som verkligen inte brukar sjunga, hantera Abba-låtarna som att de vore dramatiskt material. Actionhjältar som Pierce Brosnan och Stellan Skarsgård spelar två av de tre pappakandidaterna. Colin Firth gör den tredje och han är mer på rätt plats såsom erfaren romantisk komediskådespelare. Julie Waters och Christine Baranski spelar Donnas två väninnor från ungdomstiden med bra stuns i sina skämt.

Meryl Streep, denna briljanta skådespelare, finner sig väl i huvudrollen som Donna. Hon släpper loss på alla plan, från de rent lekfulla och dansanta till de mer emotionellt fördjupande. Hennes version av The winner takes it all är något alldeles imponerande extra. Enligt vad Benny Andersson sagt i en intervju spelade hon in sångpålägget i en enda tagning.
Hennes tre manliga motspelare sjunger väl aningen sämre, men där ligger fascinationen i att de sjunger över huvudtaget. Samtliga verkar också spela med en självironisk glimt i blick.
Det unga paret, gestaltade av Amanda Seyfried och Dominic Cooper, är precis så ljuva och romantiska som unga par ska vara och har varit i komedier alltsedan Shakespeares tid. Och Benny Andersson själv tycks göra en cameo. Som skäggig grekisk pianist på en brygga skymtar han i en masscen där en massa krumma grekiska gubbar och tanter virvlar förbi tillsammans med huvudrollerna till låten Dancing Queen.

Men dansscenerna är lite röriga och svåra att ta till sig. De kan bäst beskrivas i termer av hets och mängd, snarare än harmoni och överblickbarhet. Alla Abbalåtar framförs inte i sin helhet heller. Ett par får vi bara höra några strofer ur. Men det gör inget, åtminstone här i Sverige där musiken har allsångsstatus, går poängen att fatta snabbt ändå. För fortfarande gäller att låttexterna är fiffigt invävda i handlingen.
@Brödtext:Mer roligt ögongodis vankas även sedan eftertexterna har börjat rulla, så sitt kvar i bänkarna.
Den må vara skapt i grekisk marmor som inte berörs av filmen Mamma Mia! Visst är det en romantisk banalitet, en pulserande hitkavalkad och en idylliserande Greklandsskildring, men underhållningsvärdet är högt och oemotståndligt.

Läcker, livsbejakande och underhållande

Filmatiseringen av musikalen Mamma Mia! är en solkysst fullträff. Den stjärnspäckade ensemblen bär Abbanostalgin mot nya, underhållande höjder, tycker Susanne Sigroth-Lambe.