La Cappella på hemmaplan
En inte helt perfekt inledning följdes av idel skönsång när La Cappella presenterade sitt vinnande program, skriver Anders Bragsjö.
Ansträngda röster
Trots allt rättmätigt firande som låg i luften kunde jag inte undvika att känna mig tveksam under framförandet av de tre första körverken. Rösterna klingade ibland ansträngda och tonprickningen var stundtals svajig. Ansträngda röster efter pressad Italientid eller helt enkelt dåligt uppsjungna? Textning var det si och så med och ett då och då förekommande vibrato i svaga nyanser i sopranstämman störde konserten igenom.
Men från och med den fjärde sången, Jaakko Mäntyjärvis tonsättning av en sång ur finska nationaleposet Kalevala, Runo alotteleikse, började det hända mer positiva saker. Sångens text handlar bl a om att föra mytens arv vidare till nya släkten och framtiden. Tonsättningen var måttligt fritonal med inslag av såväl folkloristik som medeltida flerstämmighet. Gammalt och nytt alltså, en slags direkt texttolkning? Körens framförande var laddat av energi och inlevelse, en mycket stark tolkning.
Fortsatt utvecklad folkoristik: först Robert Sunds sympatiskt stämväxande arr av Dalvisa; sedan Karin Rehnqvists mycket personliga variant av folkliga koralen I himmelen. En större, en mindre kör och tre kulare stereofoniskt utplacerade i lokalen gav en säreget berörande färgning av koralen, mycket engagerat och skickligt framfört. Levande frasering i växlande nyanser gav också uttrycksfull klang åt Samuel Barbers vackra To be Sung on the Water.
Obligatoriskt verk
Det obligatoriska tävlingsstycket, en av den unge tjeckiske tonsättaren Jan Misek utförd tonsättning av Ovidiustexten Donec eris, framfördes (inte helt överraskande) utantill av kören. Ett intrikat stycke, omsorgsfullt uttolkat. En komposition av Verdi, Laudi alla Vergine Maria till Dante Alighieris text, sjöngs fullt godkänt.
Konsertens avslutning var förstås den numera välbekanta kompositionen av körens tonsättarhusgud Karin Rehnqvist: Triumf att finnas till, med text av Edith Södergran. Numera behärskar kören tonspråket, t o m dithörande kroppsspråk, smått till fulländning. Sången framfördes under tåg genom och ut ur lokalen. Kulning fanns här också, nu tillsammans små ljudande "fräckisar" mot publiken. Ett övertygande sätt att uttrycka den sanna livskraft som finns i Rehnqvists mästerliga musik. Publiken nöjde sig dock inte utan pressade med ihärdiga applåder fram två extranummer innan kören slutligt kunde slå sig till ro med sin triumf.
Så jobbar vi med nyheter