La Cappella behärskar flera stilar

En styrka som inte många körer äger är att kunna kasta sig mellan genrer med så vitt skilda uttryck som klassiskt, folkmusik och jazz. Det är svårt att säga vad La Cappella är bäst på, eftersom de behärskar flera stilar. Till lördagens konsert hade de hittat verk som var perfekt anpassade för körens tonomfång. Även om man vid ett par tillfällen närmade sig gränsen klarades de högsta tonerna med bibehållen vacker klang, och samtidigt bra balans mellan stämmorna.Första delen av konserten var hämtad från deras julskiva, som kom förra året. Det märktes att materialet satt i ryggmärgen, och jag vågar påstå att man näst intill lyckades maximera sina resurser. Riktigt njutbart. Dirigenten Karin Eklundhs egna arrangemang var en uppiggande injektion, där traditionella sånger som Gläns över sjö och strand och Den signade dag har fått en modernare stil, men där melodierna hållits intakta. Samma sak i Karl-Fredrik Jehrlanders Stilla natt och extranumret Jul, jul, strålande jul. Resultatet blir både en känsla av tryggt igenkännande och en utmaning för åhöraren.Jazzens särartTvå verk blev för mig det absoluta crescendot under konsertens första del. I Johan Pejlers version av Thad Jones A child is born blandas klassisk stämföring smakfullt med jazzens tonspråk. Det strålade om kören med täta varma klangeroch känslighet inför jazzens särart. Frode Fjellheims Härlig är jorden är färgad av världsmusik och låter som vore den skapad av en urbefolkning som ramlat över en västerländsk melodi, och med hjälp av trummor arbetat upp den till en religiös ritual. Att höra den är som att bli speglad av en annan kultur. Också denna genomfördes elegant.I Benjamin Brittens A ceremony of carols fick nästan halva sopransektionen i La Cappella visa upp sig i soloinsatser, tillika med harpisten Gertrud Schneider.Brittens något rastlösa musik är ganska krävande. Stor dynamisk spännvidd i de inledande satserna. Bitvis komplex harmonik, som i As dew in Aprille och In Freezing winter night. Intrikat stämföring och rytmik i This little babe.Svåra intervallSolopartiernas svåra intervall, speciellt i That yonge child. Kören och Gertrud Schneider klarar sig ändå bra, även om det hade behövts mer repetitionstid för att få ihop det helt. Särskilt This little babe och In freezing winter night kommer att låta bättre när de fått ligga till sig. Men med tanke på att man hade konsert för bara en dryg månad sedan var det ändå en prestation att det lät så bra som det gjorde.En sådan här kväll finns inte mycket att invända. Artikulationen kunde ha varit tydligare, speciellt på engelska. Man kunde varit ännu mer disciplinerade i frassluten. En ren smakfråga är att fermat och sluttoner kunde dras ut längre ibland för att skapa mer kontrast. Det var som en belöning att sitta att lyssna. Konserten var definitivt för kort. Bara en timme.