Kylig skildring

Johan Kling, medlem i originalsättningen av Ratata en gång i tiden, har även tidigare skildrat ytan och tomheten i livet kring Sture - och Karlaplan, då i kortfilmen Jag.
Här fortsätter han och kontrasterar den unga överklasskvinnan Eva mot 61-årige Bernhard - frånskild, arbetslös och med en dålig relation till dottern Maja.
Greppet är förstås enkelt och tacksamt. När bortskämda Eva ska försöka stå på egna ben uppstår automatiskt en hel del komiska situationer. Alla räkningar hamnar i byrålådan, hennes ekonomi rasar medan hon fortfarande handlar märkeskläder i samma omfattning som tidigare. Alla relationer handlar om yta och position. På frågan om vilken arbetslöshetskassa hon tillhör svarar hon tvekande: ?Östermalm??
Bernhard å andra sidan är en ärkeförlorare. När man ser hans liv och hör honom berätta är det om en person vars stora hjärta alltid blivit utnyttjat. Nu tar han vilket jobb och vilken bostad som helst.

Eva och Bernhards vägar korsas tillfälligt då han tacksamt tagit emot chansen att jobba på hamburgerrestaurang och hon mycket motvilligt tvingats till det för att något sanera sin raserade ekonomi. Det verkar som mötet dem emellan är på väg att ge dem båda mening. Men så enkel är inte denna film...
Däremot kan man väl säga att den bitvis kammar ens fördomar medhårs. Så här föreställer man sig lätt de rika innegängen som fötts in i pengarna och som själva ser med förakt på alla andra.

Det är ett kallt samhälle som Johan Kling skildrar. Han tar dock inte den självklart poängvinnande stigen utan gör det möjligt för oss att omfatta båda karaktärerna med sympati. Om livet varit annorlunda hade rollerna kunnat vara de omvända, konstigare är det inte.
Kling berättar stiliserat men får detta att bli än mer tydliggörande och faktiskt mer realistiskt.
Många scener är intelligent träffsäkra. Kling har ett lyhört sinne för både det mänskliga och det komiska. Det blir en svart komedi som kanske inte bjuder på så många storskratt men desto fler leenden.
De ingår dock inte i Evas repertoar, men desto mer i Bernhards. Michelle Meadows har i stort sett samma ansiktsuttryck filmen igenom, precis som hon ska, vilket skapar en märklig känsla. Skickligt gjort. Michael Segerström är suverän som Bernhard och man
önskar figuren lycka till av hela sitt hjärta.
Filmen griper tag men kan emellanåt bli lite seg. Kanske skulle hela historien ha gjorts i ett något kortare format.

Kylig skildring

Det är alltid tacksamt att konfrontera samhällets ytterligheter mot varann. I en satir om ung, aningslös överklass kontra äldre, ekonomiskt utstraffad underklass får man mycket gratis.