Kvinnornas Vårsalong x två
INFÖR. Dess framtid har många gånger varit hotad, dess angelägenhetsgrad har skiftat. Men Liljevalchs säkra kort Vårsalongen har aldrig övergivits av besökarna, även om konstnärerna under vissa perioder varit tveksamma till arrangemanget.
Foto:
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Helt har väl Liljevalchs ledning inte lyckats med att förvandla Vårsalongen till en spjutspets i svenskt konstliv. Men visst har den med åren blivit allt vitalare och mindre förutsägbar. Vårsalongen är åter att räkna med, den saken torde ingen bestrida.
Så blev det av myndigheterna påbjudet designår och trendkänslig konsthallsledning hakade på och förvandlade salongen till en designdito. I år slipper vi sådana regeringsdekret och i stället prövar Liljevalchs ett ganska djärvt grepp när man presenterar två salonger, den ena vald av Väsbys och Edsviks konsthalls Ricardo Donoso, den andra av Iaspis chef Maria Lind. Två juryer under respektive curators ledning har sållat bland 1528 konstnärers verk. Tanken är givetvis att i någon mån spegla den mångfald och splittring som finns inom konstvärlden i dag, där det ofta är djupa avgrunder mellan den konst som visas i lokala gallerier och den som vinner respekt på riksnivå och internationellt. Som sammanhållande kvalitetsfaktor har konsthallens Niclas Östlind fungerat.
Resultatet av denna inte helt ofarliga kombination av lokal och internationell erfarenhetsbakgrund hos de ansvariga vet vi när Liljevalchs öppnar årets Vårsalong för allmänheten 26 januari. Att 121 av de sökande konstnärerna fann nåd inför de båda juryerna känner vi till, likaså att 62 procent av dem är kvinnor. Vidare att den yngsta deltagaren är 22 år och den äldsta 71.
Resten är dolt i vårdimmor ännu en vecka. UNT:s kulturredaktion kommer givetvis att bevaka Vårsalongen och avge sitt omdöme i en recension, precis som vanligt.