Somliga saker är mer svårbegripliga än andra, som till exempel att så många heterosexuella kvinnor tycks vara besatta av att studera andra kvinnors kroppar.
En hel medieindustri har växt upp kring smygtagna bikinibilder, vågade urringningar och rumpor i närbild. Jag vet ingen man som regelbundet läser eller köper dessa tidningar. I stället handlar det om kvinnor som betalar för att få frossa i kvinnokroppar.
Här är några autentiska rubrikexempel från Hänt Bild och Veckans Nu!: ”Bildextra! Stjärnornas värsta celluliter!”, ”Gropigt värre!”, ”Gagas tjockchock!”, ”Diaz plastikpanik: Oops! Nya boobs!”
Föreställ er det omvända, en tidning för män med rubriker som ”Högre hårfäste, Skarsgård?”, ”Bildextra: Börs-vd:arnas värsta ölmagar” eller ”Jan Guillous vikthån mot Marcus Birro!”
Få män skulle ta en sådan publikation på allvar, än mindre köpa eller läsa den. De flesta heterosexuella män är nämligen påfallande ointresserade av andra mäns kroppar. Från barnsben uppfostras nämligen flickor och pojkar att se på varandra på olika sätt.
Den viktigaste förklaringen till att medierna är så fulla av kvinnor som får agera ögonfägnad eller objekt är förstås att majoriteten av dem som har skapat normerna inom reklam- och medieindustrin har varit just heterosexuella män.
Det som har hänt på senare år är dock att den klassiska ”manliga blicken” har fått sällskap av en kvinnlig blick som på många sätt är obehagligare eftersom den är så starkt dömande, hånfull och nedlåtande.
Om den manliga blicken reducerar kvinnan till ett sexobjekt så reducerar den nya kvinnliga blicken henne i stället till ett missfoster som det är meningen att man ska hånflina åt. Båda hänger ihop, men de skiljer sig ändå åt.
”Det är som att se kvinnohatet bildsatt”, konstaterade frilansjournalisten Malin Ullgren i en krönika om skvallerpressen nyligen. Frågan är dock varifrån det hatet kommer och varför det är så kommersiellt gångbart att göda det?
Svaret är olustigt: de som föraktar andra gör det därför att de också föraktar sig själva. Den som försöker känna sig snyggare genom att gotta sig i andra människors kroppsliga brister får dessutom bara en fulare insida.
Det finns inget chockerande sensationellt alls med kvinnliga stjärnors ”missprydande extrakilon”, ”generande hårväxt” eller gropiga lår. Faktum är att det borde vara lika ointressant som Fredrik Reinfeldts flint, Ulf Lundells grånande skägg eller Sven Wolters alla rynkor.
Det är hög tid att fler kvinnliga mediekonsumenter inser detta. För även om det ofta är män som tjänar pengar på paparazzipublikationerna så är det de kvinnliga läsarna som har makten att sluta köpa dem och kräva ett annat innehåll.