– Rösträtt och jämställdhet diskuterades livligt på Uppsala kvinnliga studentförening (UKSF) som startades i slutet av 1800-talet av de fåtal kvinnor som då studerade vid Uppsala universitet, säger Carina Burman som i några av sina böcker har skrivit om kvinnorättigheter i början av 1900-talet.
Hon har till exempel skrivit en biografi över Klara Johanson (1875 – 1948), en essäist, litteraturhistoriker och aforistiker. Under sin tid som Uppsalastudent hade hon ett förhållande med rösträttspionjären Lydia Wahlström, som var med och startade UKSF 1891. Hon hade nekats inträde i studentföreningen Heimdal eftersom hon var kvinna.
Förutom att man hade diskussioner och föredrag fungerade föreningen ungefär som en studentnation. Här gavs spex och ordnades utflykter.
1898 disputerade Lydia Wahlström som en av de första kvinnorna i ämnet historia och flyttade till Stockholm. Kvinnor ägde inte tillträde till statliga ämbeten och hon kunde följaktligen inte bli professor. Relationen mellan de båda tog slut. I Stockholm arbetade Lydia Wahlström som lärare och här kom hon att bli ordförande i den riksomfattande Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt (LKPR). Klara Johanson blev tidningsskribent, bland annat i Fredrika-Bremer-förbundets tidning "Dagny".
– Det handlade mycket om nätverkande för rösträttskvinnorna, inte minst internationellt. Det var ju främst högborgerliga kvinnor som var engagerade. De var också dessa som hade råd att åka på de stora internationella konferenserna för kvinnliga rättigheter som hölls på den här tiden, säger Carina Burman.
– En annan sorts engagemang hade landshövdingedottern Lotten von Kraemer från Uppsala. Hon sköt till pengar till ett stort sådant möte i Stockholm och Uppsala 1911. Hon bekostade också en fana till LKPR.
Uppsalalärarinnan och översättaren Teresia Eurén skrev kampsången "Uppåt!" för mötet. Uppsalastudenterna Eva Andén, som kom att bli Sveriges första kvinnliga advokat, och Beth Hennings, sedermera riksdagspolitiker, var studentmarskalkar på det.
– Beth Hennings berättar i sina memoarer att det kändes stort att vara med och bokstavligt stödja kvinnor som Selma Lagerlöf. Tio år senare fick kvinnor rösträtt och femton år senare satt hon själv i riksdagen, berättar Carina Burman.
Men kvinnorättsföreningarna var inte bara bra på att nätverka, de var också skickliga marknadsförare. I flygblad utgivna av Uppsala-föreningen för kvinnans politiska rösträtt 1903, hämtade ur Folkrörelsearkivet, citeras många av tidens kulturella förgrundsgestalter till förmån för saken. "Rättsmedvetandets utveckling går i bredd med erkännandet af kvinnans rättigheter" menar till exempel Erik Gustaf Geijer. På samma flygblad citeras bland andra Hjalmar Branting och August Strindberg (sic!).
– Under första världskriget (1914 – 1918) tog den svenska kvinnorättsrörelsen en paus och kvinnorna arbetade då i stället för världsfreden, säger Carina Burman.
Men rösträttsfrågorna återkom i LKPR med förnyad kraft. 17 december 1918, hade Riksdagen beslutat om allmän och lika rösträtt och att den kommunala rösträtten skulle demokratiseras. Men viktiga delar av reformen, som kvinnornas rösträtt, kunde då bara utlovas. Det krävdes förändringar av grundlagen innan allt var formellt klart. Det första beslutet i riksdagen om en grundlagsändring den 24 maj 1919 ansågs vara ett bevis på att rösträttsreformen var i hamn. Den 26 januari 1921 fattade riksdagen det andra och bekräftande grundlagsändringsbeslutet. På hösten samma år ägde det första riksdagsvalet rum där kvinnor fick rösta.