Kvinnliga pijonärer inom litteraturen

Vi är många kvinnor i Sverige i dag, som har vår utkomst av skrivande, som författare, journalister och kritiker. För bara 100 år sedan var ett sådant yrkesval ingen självklarhet för den kunskaps- och skrivsugna.
- Kvinnornas väg till offentligheten var mödosam vid förra sekelskiftet. Många skrivande kvinnor motarbetades både av sina familjer och sina manliga kolleger, säger Lena Kåreland och Boel Englund.

Kåreland är litteraturvetare och professor emeritus vid Uppsala universitet, Englund professor i pedagogik vid Stockholms universitet. För ett decennium sedan kände de inte varandra, men runt millennieskiftet började de samarbeta inom det stora projektet Formering för offentligheten, ekonomiskt stött av Riksbankens jubileumsfond och med Stockholm som nav.
Projektet har tre huvuddelar: kvinnor som pedagoger, dvs flickskoleföreståndare och seminarielärarinnor, socialt och filantropiskt verksamma kvinnor, och skrivande kvinnor i den kulturella sfären.

Det är den tredje gruppen som de båda forskarna har studerat. De har koncentrerat sitt arbete till 21 kvinnor verksamma som litteraturkritiker längre eller kortare perioder vid olika tidningar och tidskrifter i Stockholm.
Fanns det inte fler än 21 litterärt verksamma Stockholmskvinnor?
- Säkert. Artiklarna var många gånger antingen inte signerade eller signerade med pseudonymer och vi har inte ägnat månader åt att tränga in bakom pseudonymerna. Några av de skribenterna kan ju ha varit kvinnor, säger Boel Englund.
Den studerade tidsperioden är 1880-1920, decennier då kvinnans villkor förändrades i flera avseenden och en modern kvinnoroll började hitta sin form.

- Vi anar den moderna kvinnan i vår grupp. Men gruppen är inte enhetlig. Den äldsta kvinnan föddes 1823, den yngsta 1884, det betyder att det är två generationer mellan dem. Dessutom har "våra" kvinnor olika syn på rösträtt, feminism och litteratur, säger forskarna.
Gemensamt för de studerade kvinnorna är dels kriteriet för att de skulle ingå i studien, verksamheten som litteraturkritiker, dels deras borgerliga bakgrund. Inte bara att de tillhör borgarklassen med dess ekonomisk villkor, utan att deras familjebakgrunder också har den bokliga bildningen som viktig markör.

- Oftast är pappa akademiker eller ämbetsman. Kvinnorna har själva någon form av utbildning. Några har gått lärarinneseminarium, andra har flickskoleexamen.
Bara Klara Johansson - nyligen föremål för en biografi av Uppsalaförfattaren Carina Burman - har akademisk examen, är fil kand vid Uppsala universitet, men gör ingen akademisk karriär, utan lämnar Uppsala för att bli översättare, essäist och litteraturkritiker i Stockholm.

Bland de studerade kvinnorna finns välbekanta namn som Ellen Key, Elin Wägner, Marika Stiernstedt, Helena Nyblom, Sophie Adlersparre och Selma Lagerlöf. Den senare har ett eget kapitel och är med som exempel som en kvinna som verkligen lyckas ta sig upp på parnassen.
Men där finns också kvinnor som i dag inte är bekanta för i stort sett andra än forskare inom litteraturvetenskap, mediehistoria och kvinnohistoria: Nanna Bendixson, Anna-Lenah Elgström, Jacobine Ring, Annie Åkerhielm och Eva Fryxell..
Det är inte vad de här kvinnorna har skrivit, som Lena Kåreland och Boel Englund har studerat. Utan att de har gjort det. Vilka omständigheter som lett fram till att kvinnorna tagit sig rätten till ordet.

Forskarna berättar att kvinnornas val av yrke många gånger kritiserats av deras fäder och att manliga kolleger ofta öst sin galla över dem.
Hur har deras mödrar agerat, har de varit stödjande?
- Det vet vi inte. Det är svårt att få fram uppgifter om mödrarna och vi har inte arbetat med det, säger Lena Kåreland.
- Men Molly Faustman växte upp med en frånskild mamma. Och Klara Johanssons mamma, som var änka, puffade på sin dotter att gå upp i studentexamen, säger Boel Englund.
En typ av nidbild av aktiva kvinnor kring seklets mitt, som dök upp i skämttidningar och dagspress, visade manhaftiga fruntimmer, fula, sura och utan "karltycke". Hur var de 21 kvinnorna?
- Gifta, frånskilda, omgifta, ogifta, med och utan barn, säger forskarna.

Inget visst utseende eller relationsbeteende, som passar satir och skämtteckningar, kan tillskrivas gruppen. Gemensamt drag är bildningen, kunskapstörsten och modet att gå in på den manliga domänen litteraturkritik.
Vilket inte hindrar att till exempel Ellen Key utsattes för allehanda angrepp och nidbilder.
Men med en borgerlig grund, utbildning och sociala kontaktnät - både familjernas och de nät kvinnorna själva kom att bilda - bröt de här kvinnorna mot tidens könsmaktmönster och erövrade den bit av det offentliga rummet, som skribenter som undertecknad i dag ser som en naturligt plats att vistas på.

Kvinnliga pijonärer inom litteraturen

De tillhörde bildningsborgerskapet, skrev litteraturkritik och var med om att bygga den grund dagens kvinnliga författare och kritiker står på. Nu görs de synliga i Boel Englunds och Lena Kårelands bok Rätten till ordet, om 21 kvinnor i det offentliga ordets Sverige vid förra sekelskiftet.