Kvinnliga överlevnadsstrategier i Yad Vashem
KRÖNIKA. Plötsligt stannar trafiken. Bussen bromsar in mitt i körbanan, och bilarna gör likadant. Som på ett givet tecken reser sig alla passagerarna och tränger ihop sig i mittgången. Bara det ortodoxa paret förblir sittande, mumlande böner ur sina fickbiblar.
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Det är den 28 Nisan i den hebreiska kalendern, den dag då Israel högtidlighåller minnet av Förintelsen, bland annat med en tyst minut mitt i morgontrafiken. Dagen uppmärksammades bland annat med uppläsning av offrens namn i Knesset, och i Förintelsemuseet Yad Vashem avlöste ceremonierna varandra. I Hågkomstens sal väntade överlevare, många bräckliga och stödda på yngre släktingar, tålmodigt på att få säga några minnesord över en förlorad anhörig, och i den mäktiga huvudbyggnaden trängdes grupper av soldater, poliser, nya judiska invandrare och amerikanska turister, men framför allt skolklasser, kanske som en förberedelse inför den resa till Auschwitz som många israeliska ungdomar företar.
En grupp i det israeliska samhället som var i det närmaste helt frånvarande i Yad Vashem den här dagen var emellertid de ortodoxa judarna, som har ett problematiskt förhållande till Förintelsen. Var fanns Gud? Hur kunde Han låta detta hända? är frågor som de aldrig riktigt kunnat besvara.
Bland grupperna av kostymklädda, utländska dignitärer som guidades runt i den separata utställningshallen mötte jag emellertid en ensam, religiös kvinna med en liten baby på armen som eftertänksamt gick runt och läste på ljusskärmarna. Men av kläderna att döma var hon inte ultraortodox utan en bosättare, och de har aldrig tvekat att utnyttja Förintelsen för politiska syften.
Utställningen, som öppnade kort innan minnesdagen, heter Ljusglimtar och fokuserar på kvinnor i Förintelsen. Under teman som kvinnlighet, kärlek, kultur, vänskap, omsorg, mat och vardagsliv har museet samlat historier om kvinnliga överlevnadsstrategier, till exempel hur de försökte upprätthålla någon slags normalitet i lägren och gettona genom matlagning och kulturella aktiviteter, men också hur de anslöt sig till partisangrupper och motståndsrörelser.
Även om texterna och fotografierna är nog så gripande är det ändå föremålen från museets samlingar som bär de starkaste vittnesbörden om kvinnornas kreativitet och motståndsvilja.
Där finns till exempel nazistiska propagandabroschyrer - Hitler som skakar hand med sina generaler - fullklottrade med recept och fantasimåltider, omöjliga att tillaga i Ravensbrück naturligtvis, en bräcklig kam, tillverkad av sneda ståltrådar, och en fångskjorta i grovt tyg där en kvinna broderat en enda röd pärla på kragen - ett desperat försök att bevara lite kvinnlighet i lägrets avhumanisering, eller ett sätt att överleva, vilket är fallet med de kladdiga läppstiftsresterna, omsorgsfullt inslagna i smörpapper, som en mor och hennes dotter strök på kinderna inför varje "selektion", för att simulera hälsa och styrka. Dottern Miriam Nik, nu 84 och boende i Tel Aviv, är övertygad om att det var läppstiftet som räddade hennes liv.
Det finns cirka 250 000 överlevare från Förintelsen i Israel i dag. Bortsett från uppmärksamheten på Minnesdagen lever de flesta en undanskymd existens, bortglömda även av de israeliska myndigheterna: en tredjedel lever under fattigdomsgränsen och de flesta får överhuvudtaget inga statliga bidrag. Många tvingas därför utkämpa en sista strid, denna gång mot den judiska staten. Dagstidningen Haaretz skriver till exempel om 67-årige Peter Greenfeld som hela sitt liv lidit av sviterna efter de experiment som Mengele utförde på honom som fyraåring: han är blind på ett öga, tandlös - inga nya tänder kom när mjölktänderna föll ut - och lider av ständiga ryggsmärtor. Någon hjälp med läkarkostnaderna får han emellertid inte.