Han hade mörkat formen väl, David Lindgren. Men svensk hobbyhouse visade sig bli utropstecknet i Göteborg och tog en direktplats i finalen. Låten Shout it out har vi hört förr, inte minst i svenska tappningar från såväl Eric Saade som Danny Saucedo.
Men det här gav en konstig upplevelse.
Blundade man såg man något helt annat än vad man egentligen hörde, om ni förstår resonemanget. För den maskinellt piskande takten stämde dåligt överens med den kamrerstyp som stod på scenen.
Eller så är det här vad alla på kontor har inom sig: dansanta rörelsemönster, fotbollsarenarefränger och breakdance-inslag lagom till avslutningen.
Hans egen glädje gick inte att ta miste på och bara den gav säkert en och annan röst. Men kostymen - till vita gympaskor - skulle behöva en ny färg för att verkligen övertyga. Kanske kan han lånat färgen från nu utslagna Mimi Ohs knallgula klänning.
Att Emil-i-Lönneberga-2012, Ulrik Munther med Soldiers, skulle ta den andra finalplatsen var kvällens mest givna. En enkel gitarrlåt med munspel och markant trumkomp, men gulligt förstås. Och det ger röster här.
En och annan, inklusive undertecknad hade satt sina pengar på Thomas Di Leva. Han lät som förr, var som förr men det var uppenbart också - för sent. Någonstans kändes att tiden hade passerat, samtidigt som han skrivit betydligt bättre refränger än Ge aldrig upp som nu slutade femma.
Till andra chansen gick istället Top Cats med Baby Doll, rockabilly från Värmland. Tydligen behövdes det gunget framför kvällens tv-apparater för det kan inte ha varit framträdandet som gav intryck .The Baseballs light var i sanning ganska trista och man kunde ju knappast tro att man en smula skulle sakna The Playtones från ifjol. Det gjorde samma sak men betydligt roligare.
Bättra låt hade Timotej första gången de var med, med Kom 2010. Också Stormande hav var Nordman-pop i elegantare produktion. Men låten i sig är en nästan oförskämt lätt folkmusikinfluerad poptrall. Hur som helst kvällens andra bidrag till Andra chansen.
Sonja Aldén lyckades med konststycket att få powerballaden I din himmel att bli helt uttryckslös. Bakom rök, bro och frisyrfläkt fanns ingenting. En av kvällens få fläckfria sånginsatser saknade betydelse. Gav en sjätteplats.
Sannolikt är det dags att sluta med festivaldeltagandet nu för Knivstas Andreas Lundstedt som stod för veckans andra stjärnfall. Har man varit med åtta gånger borde det vara dags. Nu näst sist trots att hans halvsläpiga Aldrig aldrig kändes som upptempo efter en seg inledning på kvällen.
Hans självklara scennärvaro och utstuderade Alcazarmoves till trots: det kände inte riktigt bra i slow motion och i kombination med en rätt fjantig svensk text om att göra slut.
Om Veronica Maggio varit mer än nyfödd på 80-talet hade hon sannolikt framfört Det går för långsamt. Nu försökte istället Mimmi Ohlsén - som Mimi Oh - korsa två årtioenden. Färgstarkt till kläder, men småfalskt till sång.
Men, Christer Björkman som väljer och vrakar bland bidragen, det här var ingen bra delfinal. Jämn, visst. Men låg i kvalitet.