Om jag köper en spade och den går i två delar så fort jag börjar gräva med den så råder det ingen tvekan om att spaden håller mycket låg kvalitet.
Men hur är det med journalistik? Vad skiljer egentligen kvalitativ journalistik från en dålig sådan?
Den frågan kan komma att bli viktigare framöver. I Medieutredningens första delbetänkande som presenterades i förra veckan, föreslås det nämligen att en nämnd bestående av branschföreträdare och representanter för ”allmänheten” ska bedöma kvaliteten på journalistiska produkter.
Denna kvalitetsbedömning ska sedan ligga till grund för hur man fördelar pengar, det som i dag kallas för presstödet.
Enligt de publicitetsregler som alla seriösa medier redan följer ska journalistiken bland annat vara oberoende, korrekt och respektera den personliga integriteten. Redan nu finns det alltså tydliga, etablerade regler för hur god journalistik ska bedrivas.
Kvalitet är dock ett vidare begrepp än så. Somliga föredrar journalistik som är slagkraftig, tydlig och enkel. Andra menar att riktigt bra journalistik i stället ska vara djuplodande, resonerande och beskriva verkligheten som den är, det vill säga komplex. Ytterligare några menar att bra journalistik måste vara engagerad, patosfylld och ta tydlig ställning.
Även jag har uppfattningar om vad jag anser är kvalitativ journalistik, men det är inte så säkert att den stämmer helt överens med din eller din grannes.
Hur man än vänder och vrider på det så är journalistik en bedömningssport, inte något som går att mäta matematiskt. Eftersom en så stor del av journalistiken berör kontroversiella samhällsfrågor så kommer dessutom människors åsikt om den att variera kraftigt beroende på vilka politiska ingångsvärden man har.
Medieutredaren Annette Novak är förstås medveten om allt detta. Jag hoppas därför att hon kommer fram till att de etiska publicitetsregler som redan finns fungerar bra som en journalistisk kvalitetsstämpel, och som en utgångspunkt för hur man fördelar eventuella pengar. Resten får publiken avgöra.