Kvalitativ skräck i dimman

Väderleken spelar en viktig roll i de flesta skräckfilmer. En klar himmel symboliserar lugnet före stormen medan mörka moln i fjärran skvallrar om något olycksbådande. När ett rejält lågtryck sveper in med smattrande regn och intensiv åska, då vet man att den gastkramande upplösningen är nära.

I filmatiseringen av Stephen Kings kortroman The Mist är det i stället en tjock och ogenomtränglig dimma som får utgöra den meteorologiska skräckfonden, på samma sätt som i John Carpenters The Fog.
Den mjölkvita vattenångan sänker sig sakta från de omgivande bergen och lägger sig som ett lock över den amerikanska småstaden. Samtidigt slås alla kommunikationssystem ut och när flyglarmet väl börjar ljuda låser de skärrade lokalinvånarna in sig i mataffären.

Där får vi möta ett persongalleri som är mycket välbekant i skräckfilmssammanhang. Thomas Jane spelar den handlingskraftige hjälten, en ledartyp med kisande ögon, grop i hakan och flitigt exponerade överarmar. Han omges av en hop dumdryga skeptiker som vägrar att inse allvaret i tid, en tokreligiös kvinna som mässar på om att domedagen är nära och ett värnlöst barn med en konstant glansig, vädjande blick.
Vetskapen om att något farligt döljer sig där ute i dimman håller spänningen uppe till en början, men det hotfulla visar upp sig lite väl tidigt, varpå filmen accelererar in i en förvisso elegant orgie i blod, slaktat människokött och hjärtskärande gallskrik.

Tjafset i affären går ofta på tomgång och det ägnas alldeles för mycket tid åt gammaltestamentliga testugganden. Mot slutet blir ändå The Mist en riktigt vacker skräckupplevelse när de intensiva äckelorgierna ersätts av en dunkel stämning lika förtätad som den omgivande dimman.

Kvalitativ skräck i dimman

Dimman döljer fasansfulla ting i filmen The Mist som bjuder på en kvalitativ skräckupplevelse med såväl blodorgier som isande spänning, konstaterar Björn Lövenlid.