Kuslighet övergår i medkänsla

Mycket går igen i spökfilmsgenren. Ett stort, gammalt hus med ett mystiskt förflutet är obligatoriskt. Barn, som genom sin natur är särskilt känsliga för varsel från andra sidan, är också en standardingrediens. Det är delar av genren. Sedan hänger allt på hur det görs. Barnhemmet, långfilmsdebut för Juan Antonio Bayona, hör till de bättre från senare tid.
Laura återvänder med man och son till barnhemmet där hon växte upp. Nu är hon där för att ta över det gamla huset, rusta upp och starta ett hem för handikappade barn. De gamla lekkamraterna hon hade som liten på hemmet har hon inte träffat sedan hon adopterades och fick lämna barnhemmet. När sonen nu börjar berätta om sina nya, osynliga vänner är det något som ger anledning till oro. Med all rätt ?

Bayona iscensätter historien med en lågmäld känslighet, vilket bara gör den starkare. Det är inte mycket av häftiga effekter, snarare en krypande känsla som växer sig starkare.
Där finns också tillräckligt mycket av mänskligt drama (och lite av en kriminalintrig) för att man ska kunna uppskatta filmen även om man inte är intresserad av det övernaturliga.
Belén Rueda, i rollen som Laura, bär upp större delen av filmen med en kombination av styrka och djup. Nästan omärkligt går hon från yttre till inre verklighet. I en liten roll dyker också Geraldine Chaplin upp och lämnar ett starkt intryck.

Det märkliga, för en spökfilm, är att kusligheterna är som mest påtagliga runt mitten av filmen. Sedan övergår känslan mer och mer i en sorgsen, ömsint medkänsla för levande och döda själar.

Kuslighet övergår i medkänsla

En rysare med standardingredienser, men också en lågmäld känslighet och sorg, tycker Nils Bingefors.