Colin Firth spelar den stammande monarken, George VI av Storbritannien (far till Elizabeth II), i Tom Hoopers The king’s speech. Hoopers, Seidlers (manus), Cohens (foto) och Desplats (musik) fantastiska samarbete resulterar här i en ytterst välkomponerad och lustfylld film.
Berättelsen tar sin början kring 1934, när George V fortfarande var kung. Men, när kungens allmäntillstånd försämras och George VI:s äldre bror visar större intresse till en frånskild amerikanska, blir George VI den som förväntas hålla offentliga tal. Till slut tillfaller tronen honom, i samma veva som andra världskriget börjar. Hans stammande är dock ett problem som måste lösas och George VI:s hustru Elizabeth (Helena Bonham Carter) blir den som kontaktar en australiensisk talpedagog vid namn Lionel Logue (Geoffrey Rush). Dennes metoder är dock allt annat än konventionella.
Colin Firth (A single man) gör rollen som George VI med bravur. Hans stela, fega, tillbakahållna och skeptiska personlighet varvas med en otvivelaktig godhet och medvetenhet om sina brister. Hans tappra försök att övervinna sina rädslor och sin ängsliga natur lyckas då och då för ett ögonblick, för att sedan återgå till den buttra och vanda inåtvändheten.
Men långsamt, med hjälp av Logue, träder George VI (eller Bertie som han kallas) fram ur sitt skal allt oftare. Tillsammans med Logues skämtsamma och intelligenta lynne utgör dessa två en fantastisk och osannolik duo. Den alltid lika imponerande Helena Bonham Carter hamnar tyvärr ofta i bakgrunden och hennes roll som den trygga och tålmodiga Elizabeth kunde ha fått större utrymme. En bättre balans mellan dessa tre roller hade lyft filmen ännu en bit.
Karaktärerna är rikt nyanserade och skådespeleriet är knivskarpt, perfekt tillbakahållet och fjäderlätt. Här finns en finstämd balans mellan drama och komedi som för tankarna till ett Shakespearedrama. Allt elegant inramat av Danny Cohen (This is England) i ett Storbritannien som bjuder på alla skalor av grå.
Men det är varken det stundande kriget eller den historiska kontexten som står i centrum. Vänskapen som växer fram mellan George VI och hans talpedagog Logue har istället vunnit filmens fokus. Det intressanta här föreligger dock i kampen som utspelas mellan männen. Samtidigt som männen kämpar med sin vänskap och den klasstillhörighet som envisas med att separera dem, utkämpar de två skådespelarna också en kamp. En kamp om att äga det filmiska rummet. Och det, är en av filmens främsta förtjänster.