Kungens namn och mössan på
I FRILÄGE. Han har hållit på länge Sonny Rollins. Bland nu verksamma och ledande jazzmusiker är han den ende som är gammal nog att ha spelat med de riktigt stora legenderna. Med Charlie Parker, Dizzy Gillespie, Miles Davis och Thelonious Monk. Lätt haltande gjorde han entré i Konserthuset i måndags eftermiddag. I bredd med Steve Reich.
Foto:
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
´
Polarpriset är ett "musikens nobelpris" som med Åke Holmqvist i spetsen, i hans roll som akademiens ständige sekreterare, för varje år gör vårt land alltmer respekterat på den internationella musikarenan. Samtidigt som det svenska kulturlivet får en ordentlig vitamininjektion. Och den närvarande publiken bjuds på både presentation av mottagarna och ges tillfälle att lyssna till deras musicerande eller musik ur deras fatabur. Den som såg tv-programmet i söndags med veckans konsert vet hur Steve Reich låter. Under den timslånga sändningens gång förmedlades bakgrunden till verket City Life, hur det uppstått när kompositören först samlat specifika ljud från New Yorks gator. Och på vilket sätt dessa inspelningar sedan legat till grund för den slutliga kompositionen, som också framfördes i sin helhet. Så bra kan televisionen vara i sina mest benådade stunder, när man tar sitt folkbildande ansvar. Och inte satsar alla licenspengarna på artister som åker till Helsingfors och har glömt skjortan hemma, när de skall uppträda.
Under polarprisutdelningens gång var det framför allt slagverksensemblen Kroumata som fick vidarebefordra Steve Reichs fascinerande klangvärld fylld av rytmer, tempoväxlingar och skiftande ljudstyrkor. Stycket Music for Pieces of Wood bjöd på en väldig ljudmatta med ett mjukt anslag där allt eftersom nya delar tillkom, först i egen takt och med egen klangfärg för att sedan smälta in i det gemensamma flödet. Alla vet vi hur vattendroppar låter sommartid mot ett plåttak. Den här kompositionen väckte liknande behagliga associationer. Höjdpunkten vid sidan av gitarristen Mats Bergströms framförande av en sats ur Electric Counterpoint blev dock första delen av Drumming, som av många anses som Reichs största verk hittills. Här stod i början musikerna i Kroumata vända mot varandra, medan de började försiktigt i enkla klanger för att sedan öka temo och rytm samtidigt som flera slagverkare tillkom. Så bytte man av varandra, sänkte hastighet och ljudstyrka, ökade igen för att mot slutet alla samlas i ett unisont rytmmönster alldeles innan det abrupta slutet. Så handgriplig kan musik också vara. Och visst ligger det något i vad Reich själv säger om dess verkan, att den hjälper oss att tänka!
Medan Steve Reich är en kompositör som sätter i gång processer, får Sonny Rollins oss i stället att ryckas med utan förbehåll. Till dem som skapade sådana förutsättningar hörde saxofonisten Lennart Åberg och pianisten Bobo Stenson i den melodiösa Alfies theme. Men även Jonas Kullhammar Quartet och jazzsångerskan Viktoria Tolstoy, liksom Damn! och Timbuktu. Sonny Rollins var här redan 1963 och gav en egen konsert. Nu fick han nöja sig med att vara åhörare och tillsammans med publiken konstatera hur väl en ung musikgeneration tillvaratar och för traditionen från honom vidare. Kanske gav det honom också en smula tillförsikt att vara med om detta i ett land som han vid sitt anförande bara hade beröm till övers för i en i övrigt "foolish world". I sista numret under galan samlades alla musiker i vad de beskrev som sin egen version av Rollins Don't stop the carnival. Den började lite märkligt med ett svagt tapto. Men sedan var det melodi från Rollins och rytmer från Reich för hela slanten. En riktig ton- och klangfest som en mycket träffande sammanfattning av dessa båda gränsöverskridares och Polarpristagares musik.