Skulle ni sakna kultursidorna i papperstidningen om de försvann?
I morgon bitti? Landstinget finns säkert kvar i tidningen, slåss som vanligt med underskott. Någon sorts skolskandal hittar ni nog också, mögelproblem om inte annat. Göran Lambertz har mejlat igen.
Men inga bokrecensioner, inga konsertreferat, inga reflektioner över epokgörande böcker, som Svetlana Aleksijevitjs Kriget har inget kvinnligt ansikte. (Lova mig förresten att ni läser den, så snart ni kan).
Skulle ni stå ut med tanken?
Kultursidorna i pressen har alltid varit villkorade. 1896 erkände DN-medarbetaren Albert Seberg med en rysning att han var "rädd som f-n för kultur, konst och bokanmälningar".
Sådant fick konkurrenten Svenska Dagbladet hållas med. För hundra år sedan ville tidningen vara ett "intelligensblad". Svenskan har nog fortfarande den ambitionen, men deras ägare har den inte. Tio miljoner i vinst är inte nog för Schibsted. Kultursidorna bantas först.
Kvalitetsjournalistiken som vi känner den lever farligt.
Hittills har prenumerationer och annonsintäkter finansierat journalistiken. Den affärsmodellen håller inte längre, och ibland känns det som om tidningsägarna har slutat bry sig.
Sveriges första moderna tidningskung var Lars Johan Hierta. I sin tjänst hade han landets första professionella kulturjournalist, författaren Carl Jonas Love Almqvist. Love skrev ohyggligt snabbt och mycket, och skulle ha tillfredsställt vilken modern redaktionschef som helst, men han behövde ju ha till gröten och hyran. Helt gratis kunde han inte jobba. Aftonbladet var visserligen en framgång, med flera tusen prenumeranter, men tidningen skulle föda Hierta och hans familj, älskarinnan och hennes barn och de anställda och alla frilansarna. Helst skulle det bli en hacka över till välgörenhet också.
Hierta var det fria ordets förkämpe, men det fria ordet behövde finansiering. Han fann till slut sin guldgås i Liljeholmens stearinfabrik. De materiella stearinljusen fick bekosta det inre, liberala ljuset i Aftonbladet. Det var genialt, eftersom folk gärna läste Hiertas tidning och Hiertas romaner i skenet av Hiertas ljus!
Vem vill bekosta framtidens kultursidor? Var finns framtidens stearinljus? Tidningsägarna måste hitta nya lösningar, som Hierta gjorde. Är det staten som ska sponsra - public service för alla? Universiteten kanske bör bidra? Inte minst med tanke på att medieforskarna förökar sig som råttor, samtidigt som journalistiken dör... Eller är det vi läsare som ska ge drickspengar till recensenterna? Att betala prenumerationen räcker inte längre.
Morgondagens kultursidor kan vara de sista. Är det så vi vill ha det?