Redan ett av de första samtalen jag hade på Kulturnatten, som då ännu bara var dag, handlade om att det borde vara mer av den. Helst en hel vecka.
Tanken verkar ha funnits nästan lika länge som Kulturnatten. I UNT hittar jag ett klipp från evenemangets fjärde år, 1992, där en frustrerad besökare säger att ”tänk om det vore en hel vecka, så att man hann med lite”. Och en av arrangörerna ger henne medhåll, och vill ge evenemanget ett par dagar åtminstone.
Men året är 2010 och vi har en kulturnatt. I går visade det sig dock att frågan lever hos ett par av stans politiker. Under ett samtal om Uppsala och kulturen som jag var med på lyfte Agneta Simonsson (FP) möjligheten att ordna en till kulturnatt, kanske på vårkanten. Peter Gustavsson (S) hakade på och menade att en sommarnatt också vore en variant.
Allt detta är ett tecken på hur lyckad Kulturnatten är: den känns alldeles för kort. När man går runt i dess myller och söker staka sig fram bland programbladets överflöd, drabbas man lätt av beslutssvårigheter som får en att tänka att allt vore bättre om man bara hade mera tid. Precis som ofta annars i livet.
Men delvis därför, för att människors tid i allmänhet är begränsad, vill jag ändå försvara konceptet. En del av tjusningen med Kulturnatten är att det är just en natt (och en dag), och att den är överallt. Och att så många är där samtidigt. En vecka kan lätt kännas lite urvattnad. Två dagar om året kan i värsta fall bli konkurrerande: vilken ska man satsa mest på?
Jag tror helt enkelt att jag gillar Kulturnattens bestämda form. Det är den här natten som gäller.
Men självklart kan – och bör – kulturens domäner expandera på andra sätt. Och nog kan man gärna inspireras av Kulturnatten. Till exempel borde kulturen i Uppsala kunna ta sig mer oväntade former lite oftare, och leta sig mer utanför sina vanliga rum.
PS. Jag återkommer till samtalet om Uppsala, kulturen och politiken på tisdag, då vi också har mer kulturpolitisk läsning inför valet i UNT Kultur.