''Kulturlivet lika segregerat som samhället''

Kulturlivet i Sverige är lika segregerat som samhället. Det hävdar konstnären Rashid Mariwan, som tillsammans med några vänner bildat Stenkonstföreningen i Gottsunda. Stödet från det svenska samhället har varit svagt.

Kultur och Nöje2005-10-21 00:00
På dörren till en lägenhet i Gottsunda sitter en oansenlig klisterlapp med texten Stenkonstför­eningen. Men i stället för att stiga in i en föreningslokal kommer jag in i Rashid och Trifa Mariwans hem. Det doftar kaffe, och sonen Didars leksaker ligger utspridda i hallen.
Vi slår oss ned i köket som är fullt av prydnadsföremål från Mellanöstern. I ett hörn står den kurdiska flaggan lutad mot väggen.
Rashid Mariwan är född i Kurdistan och kom till Sverige 1993. Allra först kom han till flyktingförläggningen i Älvsbyn utanför Luleå.

17 utställningar
Efter bara en månad i Sverige hade han sin första utställning tillsammans med några norrbottniska konstnärer i Älvsbyn. Sedan dess har det blivit 17 utställningar, var­av två i Uppsala. Han blandar tekniker men målar helst i olja,
och sedan han kom till Sverige har han ofta valt politiska motiv. Han har bland annat gjort målningar av giftgasmassakern på kurderna i Halabja, vilket skulle ha varit omöjligt i Kurdistan. Han säger att han är glad att han nu bor i ett land där det finns andra möjligheter, där man kan uttrycka känslor och åsikter. Samtidigt har han under tiden i Sverige märkt att det inte bara är samhället som är segregerat, utan också kulturlivet.
—Det är skillnad om en Rashid Mariwan eller en Bertil har en utställning. Svenskarna kommer för att titta på Bertils målningar, men inte på mina. De tror att de är svåra att förstå.
"Invandraren Rashid Mariwan ger utställningen en exotisk touch", skrev Piteåtidningen när han deltog i sin första utställning 1993, ett ordval som knappast skulle vara möjligt i dag. Men även om det hänt en del sedan dess vad gäller mediernas och samhällets attityder till de nya svenskarna, så har de utlandsfödda konstnärerna fortfarande svårt att nå ut med sin konst.
Det var en av anledningarna till att han och några vänner startade Stenkonstföreningen i november förra året. Namnet har ingenting med skulpturer att göra.
—Det betyder att vi är starka ­tillsammans, och att vi jobbar stenhårt genom konst.
Stenkonstföreningen är inte ­bara öppen för bildkonstnärer, utan även för dem som är verksamma inom teater, musik, sång, litteratur, film, textil och fotografi. Rashids hustru Trifa, som skriver poesi på kurdiska och svenska, har till exempel också gått med.
Under året som gått har för­eningen fått ett trettiotal medlemmar. De flesta bor i Gottsunda och har sin bakgrund i Mellanöstern. Men Stenkonstföreningen är, åtminstone än så länge, öppen för ­alla nationaliteter.
—Vi har jobbat stenhårt för att få med svenskarna, men de har inte kommit.
Och nu har föreningen gett upp. Vid årsskiftet skall de ändra i stadgarna så att svenskar inte längre kan bli medlemmar.

Svalt intresse
Intresset från det svenska samhället har också varit svalt. Till den stora invigningsfesten skickade man ut inbjudningar till biblioteken i Gottsunda och Uppsala, ABF och Studiefrämjandet. Och UNT. Men ingen kom.
Men Rashid Mariwan hoppas ändå att Stenkonstföreningen skall få hjälp med finansieringen av sina projekt. De skulle vilja sammanställa en katalog där konstnärerna presenteras, "så att folk vet att vi finns", och starta kurser för barn och ungdomar i måleri, musik och språk.
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!