Kulturen som katastrofhjälp

– Hur ymnig nyhetsrapporteringen än är så finns det alltid något den inte kan komma åt. Konsten har alltid och kommer alltid att användas för att kommentera och förstå skrämmande saker som händer runtomkring oss.

Orden kommer från författaren Bengt Ohlsson, en av dem som har tagit kulturen till hjälp för att reflektera kring verkliga trauman. För honom grundar sig beslutet i en vilja att komma närmare det som har skett och på så sätt möta den ångest och rädsla som dåden väcker i många av oss.

Två år efter Estoniakatastrofen skrev Bengt Ohlsson pjäsen Klassning om färjetragedin. Fyra år senare skrev han manus till en pjäs om mordet på 14-årige John Hron, en händelse som skakade ett helt land.

Sommaren 1995 tältar John Hron och en kamrat vid en sjö i närheten av Kode utanför Kungälv. Några timmar efter pojkarnas ankomst kommer fyra unga nazister till platsen. De ger sig på John med sparkar och slag. Misshandeln fortsätter i timmar tills förövarna kastar den svårt skadade pojken i vattnet. Medan John drunknar står hans mördare på stranden och rullar var sin cigarett.
– Idén till pjäsen kom från dåvarande chefen för Göteborgs Stadsteater, Jasenko Selimovic. Först ville jag inte gå in i det, jag tyckte att händelsen var så ohygglig. Utan föräldrarnas tillåtelse hade jag inte skrivit en rad, säger Bengt Ohlsson.

Psykologen och psykoterapeuten Dan Katz tror att kulturen, liksom de flesta behandlingsmetoder, ofta kan vara till hjälp men i värsta fall gräva djupare sår hos de sörjande.
– För dem som har svårt att acceptera vad som har hänt kan kulturen vara ett sätt att närma sig en förståelse. Men för dem som tror att de kommer att få entydiga svar kan det däremot ha motsatt effekt och göda ett ständigt grubblande, säger Dan Katz.

När Jan Troell skildrade Åmselemorden i filmen Il Capitano (1991) var reaktionerna bland anhöriga och boende i Åmsele starka. Regissören anklagades för att vara sensationslysten och utnyttja mordet på ett par och deras 15-årige son för egen vinning. I Kurt Mälarstedts nyutgivna biografi berättar regissören om mötet med modern till den mördade kvinnan.
– Det var ett svårt möte. Vi försökte förklara att det inte handlade om en spekulations- eller våldsfilm, men de uppmanade oss att låta bli. /.../ Sedan inledde jag en brevväxling med modern. /.../ Hon svarade med ett brev där jag tycker att det klart framgår att hon gav sitt medgivande till filmen, säger Jan Troell.

Dan Katz tror att tiden är en avgörande faktor för hur skildringar av verkliga katastrofer tas emot. Och i en sorgeprocess är tiden alltid relativ.
– Alla bör få en chans att få distans till det som har hänt. De anhöriga måste få sörja ifred och själva välja när de ska konfronteras med händelsen. Problemen uppstår när kommersiella krafter börjar dra i sådana här händelser för tidigt, då är det svårt för de anhöriga att värja sig.

I svenska dagstidningar har flera författare och kulturpersonligheter uttryckt sin och andras bestörtning över Anders Behring Breiviks dåd. På Akersgate i Oslo sitter förlagschef Anders Heger och planerar utgivningen av böcker om katastrofen.
– Böcker kan vara hur långa de vill och ge rum för reflexion och närvaro. Det är fördelar boken som medium är ensam om, säger Anders Heger till norska NRK.

Men kulturens kanske viktigaste uppgift väntar längre fram, när rösterna tystnat och lugnet återvänt. För drygt ett år sedan ställde den polske konstnären Rafal Betlejewski ut stolar på platser runt om i Polen. Under rubriken I miss you Jew lät han människor sätta sig ned för att minnas alla de mördade och deporterade judar som saknas i det polska samhället.

Tanja Schult är forskare vid Stockholms universitet och jobbar med ett projekt om terrorism i skandinavisk konst. Hon talar om vikten av att skriva in traumatiska händelser i det kulturella minnet.
– Nationella monument bevarar minnet av offren och hjälper människor att bearbeta sina upplevelser. Med hjälp av konsten kan vi behålla en medvetenhet om vad som har hänt, säger Tanja Schult.